Nina Wadensjö: Det stora jobbet måste vi alla göra

Ett barn sett bakifrån som gungar på en gunga.
Nina Wadensjö minns sin egen skolgång och funderar kring skolans och samhällets hierarkier. Vad behövs för att motverka mobbning? Och vad innebär det stora jobbet vi alla måste göra?

Det är den tiden på året. Augustimörka kvällar, kräftor och surströmmingar ska ätas och det är full fart på gymmen eftersom många vill starta ett nytt liv efter sommaren. För de yngre gäller omsorgsfullt packade ryggsäckar, nytt schema på kylskåpet, pirr i magen. Skolstarten är ofta fylld av spänning, tyvärr inte alltid glädjefylld sådan.

Vi är alla för evigt elever i vår egen gamla skola. Vår bild av hur en bra skola ska vara har märkligt nog ofta formats av det vi själva tyckte var en dålig skola. Vi kommer ihåg våra gamla lärares namn och deras egenheter. Vi minns både guldstjärnorna och oförrätterna, det bästa och det sämsta ur många års nötande i skolbänken. Och tänker vi efter noga så minns vi vilka som inte räknades.

Skolan är en hierarki, precis som det mesta av samhället. Några bestämmer och leder, andra inordnar sig och följer med. Och några hamnar utanför.

När jag själv tänker tillbaka på min egen skolgång minns jag först anekdoterna, de bästa och sämsta lärarna, några av kompisarna och lite av kunskaperna. Men när jag tänker en gång till minns jag mer. Den sura och dävna lukten i duschrummen. Knuffarna i matkön. Rädslan för att göra bort sig. Funderingarna kring vilken väg man skulle gå hem för att slippa möta dem man absolut inte ville möta.

”Jag ville inte vara som de, men deras plats i hierarkin åtrådde jag.”

Jag är ett barn av sjuttiotalets skola, en skola som strävade efter att vara trygg, rättvis och demokratisk. Det kanske den var, men den var också hård, orättvis och skrämmande. Själv tillhörde jag aldrig de tuffaste. Inte heller var jag en av dem som smög som skuggor längs med skolgårdens kanter, rädda att synas. I stället var jag till stor del upptagen av att jämföra mig med tjejerna som hoppade rep bäst av alla, de som kunde behålla rockringen längst runt midjan, de som hade blankast hår i släta tofsar.

Och några år senare mätte jag mig mot de tuffaste, de som hängde i rökrutan, de som hade mest slitna jeans, de som svor högt även när lärarna var i närheten. Jag ville inte vara som de, men deras plats i hierarkin åtrådde jag. Och så minns jag plötsligt att vem man var och vilken roll man hade avgjordes på skolgården, under rasten och ibland på idrotten – men väldigt sällan i klassrummet.

I dagarna går tusentals barn och unga till skolan med en klump av obehag i magen, trots att skolan helt säkert blivit väldigt mycket bättre på att åtgärda mobbning än den var under min skoltid. Det finns många goda exempel på förändringsarbete, till exempel har organisationen Friends gjort stor nytta genom utbildningsinsatser. Även skådespelaren Morgan Alling har nyligen skärskådat mobbning i både skolor och på jobbet i tv-serien Morgans mission, program som nått många och förhoppningsvis leder till ökat medvetande och förändring.

”Det handlar om oss alla och om att leva som man lär.”

Men det stora jobbet måste vi alla göra, enskilt och tillsammans. Vi ser nu hur personer som borde veta bättre använder nedsättande tillmälen, smutskastar varandra i sociala medier och medvetet missförstår vad andra skriver och säger.

För mobbning handlar inte bara om skolor och arbetsplatser. Det handlar om oss alla och om att leva som man lär. För om vi anstränger oss att bete oss mot andra så som vi själva vill bli behandlade så borde världen faktiskt kunna bli en liten aning bättre.

Spara

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning