I Skåne fann jag hoppfullheten

Bland Socialdemokraterna i Skåne är debattglädjen stor, skriver Daniel Färm.

Vi måste hitta tillbaka till hoppfullheten. Missförstå mig rätt. Stort fokus på samhällsproblemen och en tuff oppositionsroll är A och O för en samhällskritisk rörelse som socialdemokratin. Men få seriösa mitten-vänsterväljare väljer att lägga sin röst för att en progressiv eller liberal politiker har kritiserat sina motståndare tufft.

På högersidan ser det annorlunda ut. Dagens radikaliserade högerpartiers väljare köper hånfullheten. Tidöpartierna bygger en stor del av sin retorik på lögner, svartmålning, polarisering och rädsla.

Det enda som slår rädsla är hoppet.

Jag bestämmer mig för att åka till Skåne. Den svenska socialdemokratins vagga. ”Mäster Palm”, som man säger där. Dit kommer våren först. De tvingades hantera utmaningen från Sverigedemokraterna långt före många andra. Utan att tappa tron på framtiden eller svika grundläggande värderingar. Är det här jag kan hitta inspiration till resan mot ökat hopp och framtidstro?

Stadsdelen Hyllie i Malmö. En stor konferenslokal utan fönster. Utanför skiner solen. Och ändå går det att ta på den positiva energin från 400 ombud, ombudsmän, utställare och gäster på Socialdemokraterna i Skånes partidistriktskongress i helgen.

Direkt kommer vänner och bekanta fram. Från tiden i S-studenters styrelse. Från min tid på facket. Från riksdagstiden. Från kurserna på Viskadalen och Bommersvik. Från partikongresserna och andra partisammanhang. Att träffa många partivänner utanför sin egen arbetarekommun är något av det finaste med distriktskongresser. Det blir mer påtagligt att vi är del av ett större sammanhang och en bredare rörelse. Så även här i Malmö.

Ett ombud kommer fram. ”Jag tycker inte om när du skrev om att vi skulle fira det svenska Natomedlemskapet. Men allt annat du skriver är bra!” Det var nog det enda (halv)kritiska som jag fick höra under hela kongressdagen. Samt en försiktig propå om att vi borde skriva lite mer om organisationsutveckling, inte enbart politikutveckling. Annars var det idel uppskattning.

Det näst största beslutande organet inom svensk socialdemokrati

En distriktskongress i Skåne är som en minipartikongress. Över 300 ombud. Utställartorg. Det näst största beslutande organet inom svensk socialdemokrati. Det märks.

Kongressöppning. En kör – och alla ombud och gäster – sjunger ”Vi bygger landet”. Bättre pepplåt får man leta efter. Partidistriktets ordförande Niklas Karlsson hälsar välkomna. Karlsson hade tidigare hand om försvarsfrågorna i riksdagen, men är nu ordförande i Skatteutskottet. Han leder också en av Socialdemokraternas intressantaste arbetsgrupper, som levererade en skarp uppgörelse med den marknadslogik och de orättvisor som präglar det svenska samhället.

Några inledande formaliafrågor. Och direkt åker distriktsstyrelsen på ett bakslag. Studentklubben i Lund tycker att det är orimligt att de – som enda sidoorganisation – inte får anslag från partidistriktet. Distriktsstyrelsen påpekar att det beror på att de inte har någon distriktsstruktur. Omröstning. ”Votering är begärd och ska verkställas.” Några delegationsledare ropar ”fri röstning”. Studenterna vann.

Veteranen Morgan Johansson menar att just debattglädjen och de många motionerna utmärker Socialdemokraterna i Skåne. Viljan att skapa ett bättre samhälle. Viljan att förbättra människors livsvillkor. Förankrat i vardagen. Men med en stark tro på politikens kraft. Och nog präglar det årets distriktskongress också. Det är just den politiska viljan som kan väcka hopp inför framtiden.

”Kamrater! Klimatet är vår tids ödesfråga.” Jag ler för mig själv. Exakt de orden har jag använt själv många gånger – både i tal och text. För det är sant. Och nu kommer de från ett ungt ombud. Årets skånska distriktskongress hade fokus på två teman: klimat och välfärd. Att över huvud taget arbeta med program på detta sätt har tidigare bara nationella partikongresser och ett fåtal större distriktskongresser ens prövat på att göra. Nu alltså även Skåne.

Distriktsstyrelsen har dock varit för tidsoptimistiska. Redan vid lunch står det klart att det blir omöjligt att hinna med både klimat och välfärd. Det är för många motioner och för många som vill gå upp i talarstolen.

välfärdsområdet får behandlas på en extra distriktskongress i höst

Distriktskongressen tvingas besluta att välfärdsområdet får behandlas på en extra distriktskongress i höst. ”Se det så här: Det blir ännu ett trevligt tillfälle att ses”, säger vice ordförande Annelie Karlsson med glimten i ögat. Folk är inte allt för upprörda. Det är god stämning. Trots kortad talartid har man låtit debattglädjen få ordentligt utrymme.

Jag lyssnar på inläggen. Mycket klokt sägs. Och en del som jag inte håller med om. Något briljant. Något platt. Jag känner igen argumenten – men kanske inte hur många som går upp och framför dem. Vi ska ha höga klimatambitioner. Omställningen behöver funka för vanligt folk. Och den kan skapa jobb och tillväxt.

ett glödande tal om vikten av ett progressivt Europa

Plötsligt bryts förhandlingarna. Det är dags för valupptakt inför Europavalet. En valrörelse som leds av en av partidistriktets mest erfarna politiker: förstanamnet Heléne Fritzon. Som håller ett glödande tal om vikten av ett progressivt Europa. För Ukraina. För jämställdhet. Mot högerradikala. ”Socialdemokratin behövs för en fredligare värld”. Hon lyckas med det som många efter några år i Bryssel allt för ofta misslyckas med: att lyfta blicken. Att se EU i ett större sammanhang.

Det är långt ifrån 90-talets EU-kritik, som kom inte minst ifrån skånska socialdemokrater. Men det är en annan tid nu. EU har förändrats. Det politiska läget har förändrats – radikalt. Nu är det i en europeisk kontext vänster (eller möjligtvis mitten-vänster) att vara för EU, och högerradikalt att vara emot. Också Fritzons tal präglas av viljan att bringa framtidstro och hoppfullhet.

Om Mäster Palm skulle dyka upp på en DÅK skulle han känna igen sig

”Skånes partidistrikt är välorganiserat och stort. Rutiner och traditioner finns lagrade i väggarna. Man kan det här med former och formalia. Om Mäster Palm skulle dyka upp på en DÅK skulle han känna igen sig”, säger partistyrelsens gästtalare Mikael Damberg när jag pratar med honom efter hans tal. ”Och man vill stå för en riktning.”

Skåne är stort. Inte bara som partidistrikt. 33 kommuner. 1,4 miljoner invånare. Men med stora skillnader. Mellan stad och land. Mellan mindre och större städer. Mellan SD-styrda och S-styrda kommuner. En distriktskongress fyller ett viktigt syfte: att hålla ihop partidistriktet. Annars är det givetvis lokalt, i arbetarekommunerna, som den politiska makten och kraften finns, påminner Damberg om.

Socialdemokraterna i Skåne har i ärlighetens namn länge drivit just kritiken av den långtgående marknadslogiken inte minst inom välfärden

I sitt tal lyfter Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson marknadsmisslyckandena, privatiseringsivern och kritiken mot vinster i välfärden. Vilket tas emot väl på distriktskongressen. Socialdemokraterna i Skåne har i ärlighetens namn länge drivit just kritiken av den långtgående marknadslogiken inte minst inom välfärden. Mycket länge. Just i dessa frågar blir tron på politikens kraft extra tydlig. Och viktig. Och just i dessa frågor känner nog många skåningar att ”historien har gett dem rätt”.

Självbilden när jag pratar runt med ombud, ombudsmän och förtroendevalda är att den politiska glöden och viljan generellt sett är stark bland många aktiva socialdemokrater i Skåne. Man har ofta velat lite mer. Gå lite längre. Ibland kanske vara lite mer ”radikal”. Marika Bjerstedt från distriktsstyrelsen nämner tandvårdsreform (”ska tänderna vara en del av kroppen eller inte?”) och förkortad arbetstid som två frågor där Skånes partidistrikt har velat gå längre än en majoritet på partikongresserna.

Socialdemokratin behöver en framåtlutning

Den politiska viljan är viktig. Socialdemokratin behöver en framåtlutning. Men politik behöver även ta hänsyn till såväl parlamentariska som ekonomiska förutsättningar. Dualiteten mellan politisk vilja och exempelvis folkligt förankrad finansiering har jag själv kallat ”progressiv realism”.

Så jag frågar Marika Bjerstedt om det är så att viljan oftare betonas mer i Skånes partidistrikt än medvetenheten om de reala förutsättningarna. Hon svarar leende att en majoritet av ombuden på distriktskongressen är luttrade kommunpolitiker som inte sällan har samarbetat med borgerliga partier och är vana vid att behöva kompromissa för att få ihop en budget. Så nog finns det gott om realpolitiker och pragmatiker här också. ”Men ja, debattglädjen finns här. Som du märker.”, säger hon och blickar menande mot kongresshallen, där presidiet just har konstaterat att man inte hinner med välfärdsfrågorna.

Morgan Johansson erbjuder en annan aspekt på vad som utmärker Skånes partidistrikt. ”Storleken och avståndet till Stockholm gör att man i Skånes partidistrikt har kunnat skapa en partikultur som inte behöver ta hänsyn till de nationella maktstrukturerna i samma utsträckning som kanske många andra.”

Vi tittar inte bara på hur det är nu – utan på hur det kan bli i framtiden. Det skapar hoppfullhet. Och hopp är det enda som slår rädsla.

Marika Bjerstedt sammanfattar. ”Vi tittar inte bara på hur det är nu – utan på hur det kan bli i framtiden. Det skapar hoppfullhet. Och hopp är det enda som slår rädsla.” Det var hon som påminde mig om det.

Skåne är annorlunda. Och ändå inte. Här finns betydligt mer som förenar med andra partidistrikt än som särskiljer. Jag tänker trots allt på det när jag vid distriktskongressens avslutning lyfter händerna och sjunger Internationalen sida vid sida med tidigare riksdagsveteranen och nuvarande ABF-toppen Rikard Larsson. Klok. Progressiv. Pragmatisk. En typ av socialdemokrat som bär reformismen och partiets själ inom sig. Jag vet att de finns också i andra delar av landet.

Resan för att finna hopp och framtidstro i en annars mörk tid fortsätter. Med energin från Skånes partidistrikt i ryggen.

Daniel Färm är politisk redaktör