Anne-Marie Lindgren: Valfrihet är företagens frihet

Internationella Engelska Gymnasiet, Södermalm, Stockholm. Foto bakgrundsbild: Internationella Engelska Skolan/Jonathan Howell

Borgerligheten har ytterst svårt att erkänna att privatiseringspolitiken varit feltänkt och skapat ett antal problem.

Det är den slutsats man drar av borgerliga kommentatorers reaktion på Magdalena Anderssons tal häromveckan, som slog fast att socialdemokratin nu på ett antal punkter kommer att arbeta för kraftiga omläggningar i dagens system. Stopp för vinstdrivande friskolor, inte längre fri etableringsrätt för privata vårdmottagningar och återgång till en mer sammanhållen organisation för drift och underhåll av järnvägen är tydligt markerade som nödvändiga förändringar.

Alla dessa åtgärder är motiverade av faktiska problem med vinstdrivande skolor, fri etableringsrätt och splittrade och fragmentiserade organisationsstrukturer, där det blivit omöjligt att styra användningen av skattepengar efter de behovs- och likabehandlingsprinciper, som enligt lagstiftningen ska gälla.

Allas dessa problem är utomordentligt välbelagda, upprepade gånger, från forskare, myndigheter och tankesmedjor. Det handlar om fakta. 

På vilket sätt valfrihet kräver illa fungerande kollektivtrafik, snedfördelning av vårdens resurser, betygsinflation och minskad likvärdighet i barns möjligheter till bra utbildning är likaså oklart.

Anne-Marie Lindgren

Om allt detta är det helt tyst hos borgerliga kommentatorer. Många gör den vanliga manövern att försöka föra över debatten till något annat, som att det minsann finns problem i kommunala verksamheter också; på vilket sätt det är ett försvar för alla problem privatiseringarna skapat är som vanligt oklart. Somliga tycker att talet handlar om intern partitaktik som sakligt är onödig, regeringspartierna har minsann också uttalat att kontrollerna behöver skärpas; att det handlar om systemfel som inte kan lösas med mer kontroller låtsas man inte om – och det var systemfel Magdalena beskrev. 

Och många säger, som vanligt, att valfriheten är hotad. På vilket sätt valfrihet kräver illa fungerande kollektivtrafik, snedfördelning av vårdens resurser, betygsinflation och minskad likvärdighet i barns möjligheter till bra utbildning är likaså oklart.

Önskemålet om ”valfrihet” används av borgerligheten – för att inte tala om de organiserade ekonomiska intressena bakom privatiseringarna, typ Friskolornas Riksförbund – som alibi för privata producenters möjligheter att tjäna pengar inom välfärdssektorn. För det är, i grunden, vad privatiseringarna handlat om: att öppna en omfattande marknad med stark och konjunkturoberoende efterfrågan för privata producenter. Och regelverket är skrivet med utgångspunkt i producenternas, företagens, frihet att välja var de etablerar sig, vilken inriktning de ger verksamheten och vilka grupper de i praktiken vänder sig till.

Och i alla dessa avseenden välja de mest lönsamma alternativen.

Vilken valfrihet för medborgarna det lett till kan diskuteras. Det är i åtskilliga kommuner – inklusive storstaden Stockholm, efter 24 år av moderat ”valfrihetspolitik” från regionens sida – svårt att alls få tid hos vårdcentralen. Möjligheten i fattiga stadsdelar att välja en läkarmottagning i det egna området är oftast starkt begränsad. Det heter inte längre på stadens hemsida i exempelvis Stockholm och Göteborg att det är dags att ”välja skola ”,  det heter att det är dags ”söka skola”.

För platsantalet på en skola är ju alltid begränsat, och med fler sökande än platser kan inte alla få sitt val tillgodosett. 

Så alla som kräver obligatoriskt skolval, alltså att alla föräldrar måste ange önskemål om skolplacering för sitt barn, borde ta en rejäl funderare på hur man ska hantera en situation där populära skolor har fler sökande än de kan ta emot, och impopulära mycket färre än vad de har plats för. Ska barn då tvångsanvisas till skolor deras föräldrar inte angett och alltså inte vill ha?

Det är ingen som kräver en återgång till de gamla bostadsbanden inom vare sig skola eller vård. Det måste, självklart, finnas utrymme för människors egna val. Men obegränsad valfrihet kräver obegränsade resurser – och resurser är alltid, alltid begränsade. Det gäller på marknaden – du väljer fritt bland alla varor och tjänster som bjuds ut, men bara så långt dina pengar räcker. 

Detsamma gäller om välfärdstjänsterna. Skattepengar är en begränsad resurs, och det är, vad det beträffar, även personal, som lärare och sjuksköterskor. Med begränsade resurser krävs regler för användningen så att syftena med skattefinansieringen uppfylls. Dit hör likvärdighet. Dit hör att viktigare behov ska gå före oviktigare; sjukhusvård måste gå före möjligheten att ringa en nätläkare för att man är förkyld.

Och det här kräver faktiskt att pengar fördelas efter medborgarnas behov, inte privata företags lönsamhetskrav. Det är utomordentligt uppenbart att det då blir fel.

Borgerligheten verkar ha svårt att erkänna de begränsningar som de möjliga resurserna alltid sätter för det önskvärda. För att nu inte tala om svårigheterna att göra sakliga, i stället för ideologiska, bedömningar av vad ”marknaden” klarar och inte klarar, och hur lönsamhetsintressen rent konkret fungerar. Nämligen sorterande.

Det förvånar mig fortfarande ibland att de partier som talar allra varmast om marknadsekonomi har så svårt att begripa hur marknadsmekanismerna faktiskt fungerar …