Nina Wadensjö: Vi gillar att göra saker tillsammans

1maj-sundsvall-tag
Första maj i Sundsvall. Foto: Mikael Holgersson

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

Första maj. Smattrande röda fanor, blåsorkestrar, paroller, megafoner, tal och gemensam sång av Internationalen. För många i arbetarrörelsen är det den mest stämningsfulla och högtidliga dagen på året. Det är en dag då traditioner hyllas samtidigt som förslag för framtiden presenteras. Man samlas, man marscherar, lyssnar och manifesterar.

Det är lätt att tro att det är lätt och självklart att tycka om Första maj om man är socialdemokrat. För mig var det inte så.

När jag blev partimedlem som vuxen kändes både demonstrationståg och röda fanor som något väldigt, väldigt ovant och till och med obekvämt. Jag hade aldrig demonstrerat, för mig var den politiska uppfattningen främst något privat och reflekterande, inte offentligt och agiterande.

”Demonstrationståg kan uppfattas både som omoderna och som alltför aktivistiska.”

Den känslan är jag inte ensam om. Det finns många som är främmande inför kollektiva manifestationer. Demonstrationståg kan uppfattas både som omoderna och som alltför aktivistiska.

Att gå med i tåget kan upplevas som något som bara passar för de allra mest inbitna partimedlemmarna, de som varit med i Unga Örnar och SSU sedan de var små. Den helt nya medlemmen, eller den som bara tänker rösta S, känner sig ofta inte riktigt hemma i leden om fyra och fyra som går i takt.

För ett antal år sedan gjordes många tappra försök att förnya Första maj. Mycket blev bra och det lever kvar. Första maj är numera ofta en familjefest med hoppborg, ansiktsmålning och korvgrillning. Kampsångerna är färre, nya och modernare artister står på scen. Det finns mycket humor i plakatens texter, och talen kan vara både rappare och kortare.

Men en del av de nya satsningarna blev mindre bra, till exempel att ha kändisar som håller tal. De drar i och för sig till sig uppmärksamhet, men frågan är om det alltid blir rätt. Och om det håller i längden.

En som höll tal vid några tillfällen var Camilla Henemark. Numera känns det inte som om det var en verklig förnyelse, kanske snarare ett tecken på att man grabbade efter halmstrån. Och att helt ersätta tåget med ett öppet möte i en lokal visade sig ofta minska antalet deltagare, och det var ju inte riktigt tanken.

Numera tillhör jag dem som – om än lite motvilligt – uppskattar Första maj. Det är inte själva demonstrationståget jag gillar mest, inte heller affischerna eller talen och framförallt inte vissa av sångtexterna. Det handlar om något helt annat för mig.

”Det är en årlig påminnelse om att det är ett parti som också är en folkrörelse, som består av många medlemmar och sympatisörer som gör saker tillsammans.”

Det är nämligen vår dag. Det är arbetarrörelsens dag. De flesta är lediga från jobbet och skolorna håller stängt. Man samlas, förhoppningsvis i sol, ibland i regn, hagel eller snö. Men man samlas.

Och socialdemokratin syns en hel dag, i media – men också för alla som rör sig ute på gatorna. Det är en årlig påminnelse om att det är ett parti som också är en folkrörelse, som består av många medlemmar och sympatisörer som gör saker tillsammans. Och som gillar att göra saker tillsammans, saker som förändrar framtiden. Som har en vilja som gör att man struntar i att gräva i rabatterna (eller skotta snö) denna lediga vårdag och i stället väljer att samlas i parker och på torg.

Jag ser fram emot Första maj. Men jag är dock inte säker på att jag kommer att ropa några slagord…

Förresten – om du råkar vara i Stockholm på Första maj (eller ser på webbsändningen) så kan du lyssna när jag resonerar kring dagen och traditionerna från scen på Norra Bantorget medan tåget närmar sig. Vi ses kanske där!

 

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm