Daniel Färm: Så kan S vinna tillbaka LO-väljare, män och ungdomar
Det är ingen mening att förställa sig. S vinner på att vara sig själva och föra en politik man tror på, skriver AiP:s politiska redaktör Daniel Färm.
Vilka väljargrupper bör Socialdemokraterna försöka nå bättre? Vilka lärdomar kan partiet dra av valanalysens gedigna genomgång av väljarflödena och hur stödet såg ut i olika grupper? Visst behöver Socialdemokraterna och möjliga samarbetspartners vinna över fler väljare från högerpartierna än från varandra. Men socialdemokratin bör ändå inte ängsligt försöka anpassa sig till olika väljargruppers ibland vitt skilda preferenser. Eller tro att alla i en samhällsgrupp tycker likadant. Nej socialdemokratin gör bäst i att formulera en sammanhållen och klok politik som man själv tror på (utan att för den sakens skull i onödan provocera stora delar av väljarkåren). Baserat på en verklighetsförankrad samhällsanalys och tydliga frihets- och rättvisevärderingar. Och med företrädare som talar klarspråk snarare än förställer sig.
Socialdemokraterna har tappat många LO-väljare till Sverigedemokraterna. Det är viktiga väljargrupper att vinna tillbaka. Men det är lika viktigt att behålla de väljare från tjänstemanna-, akademiker- och småföretagarsfärerna som i ökad utsträckning har sökt sig till socialdemokratin.
Med det sagt, så behöver partiet ha företrädare som återspeglar väljarkåren. Lika många män som kvinnor på listorna är en självklarhet. Liksom att ha riksdagsledamöter och kommunpolitiker med facklig bakgrund, som med trovärdighet kan relatera till de utmaningar som vanliga löntagare möter i vardagen. Och relativt sett fler unga vuxna och äldre behöver få bidra med sina perspektiv till det politiska förändringsarbetet. En god representativitet – också på andra sätt – innebär inte att man tappar kompetens, utan att fler människors skilda kompetenser och erfarenheter synliggörs och tas till vara.
Sättet att nå fler LO-väljare, unga eller män – för att ta tre breda väljargrupper som partiet har tappat bland – är inte att beordra alla företrädare att ta på sig rutig skjorta (vilket av någon märklig anledning har blivit ett signum för att tillhöra arbetarklass), sätta på sig en keps bak och fram (bildligt talat) eller börja uttrycka sig lätt manschauvinistiskt. Vägen framåt är inte heller att ”krydda” ett valmanifest med enstaka politiska förslag som tros kunna tilltala den ena väljargruppen efter den andra.
politiker måste få vara sig själva
Nej, politiker måste få vara sig själva. (Det innebär också att de socialdemokrater som själva gärna har rutig skjorta – eller keps – inte ska förlöjligas. Det får man däremot göra om någon skulle uttrycka sig manschauvinistiskt.) Socialdemokratin har hittills varit relativt förskonad från politiker som förställer sig för att locka enbart en viss mer eller mindre specifik väljargrupp. Det finns ingen anledning att ändra det.
Tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula brukar retoriskt fråga vilka socialdemokratin är till för. Han eget svar är att partiet ska vara till för löntagarna. Men är inte det en specifik väljargrupp då? Nej. Lika lite som att LO skulle vara ett ”särintresse” (vilket de orättfärdigt beskylldes för att vara under Perssonåren). Moula har rätt. Men det breda löntagarperspektivet utgör i vid bemärkelse (lägg även till småföretagare med normala inkomster, tidigare löntagare – numera pensionärer, samt blivande löntagare som studenter och arbetssökande) en så stor majoritet av väljarkåren att det är meningslöst att tala om dem som en ”grupp” över huvud taget.
i dag motsvarar en genomsnittlig VD-lön 69 industiarbetarlöner
De enda som inte inkluderas i detta synsätt är välbärgade som på olika sätt lever på sitt kapital (vi kan kalla dem ”kapitalister” för enkelhetens skull) och vd:ar med så höga löner att de tappar markkontakt. LO presenterade nyligen en viktig analys av hur vd-lönerna i Sverige är högre än någonsin: i dag motsvarar en genomsnittlig VD-lön 69 industiarbetarlöner. (Och då är industriarbetare inte på något sätt de lägst avlönade inom LO-kollektivet…) Att minska dessa klyftor är och förblir en huvuduppgift för arbetarrörelsens båda grenar.
Moulas huvudpoäng – liksom för övrigt Anne-Marie Lindgrens och andras – är att utgå från en historiematerialistisk syn på vanligt folks materiella förutsättningar att kunna leva fria och värdiga liv.
vad som krävs för att ingen ska behöva lämna arbetarklassen för att kunna leva ett fritt och gott liv
Det behövs fler förslag för att skapa större trygghet när livet förändras. Men inte för att det gynnar just LO-medlemmar specifikt – utan för att behoven ofta är störst i den gruppen. Partiet bör alltså inte ängsligt fundera på vad man ska ”ge” LO i nästa valmanifest, utan på vad som krävs för att ingen ska behöva lämna arbetarklassen för att kunna leva ett fritt och gott liv.
Kommunikationen behöver också vara rak. Och ärlig. Tala gärna och ofta om både samhällsproblemen och vad som krävs för att komma till rätta med dem. Skippa ängsligheten för vad än den ena än den andra väljargruppen påstås tycka. Men tala också klarspråk om de faktiska förutsättningarna för att åstadkomma förändring. Kloka väljare förstår att den som lovar allt åt alla inte är seriös.
inte gå fram med förslag som man inte tror på
Och det gäller att inte gå fram med förslag som man inte tror på. Säg inte ja till Nato för att högerpartierna redan har gjort det – utan för att det är rätt i sak. Samma sak med kärnkraft, migration eller hårda tag (och förebyggande) mot brottsligheten. Att landa i ställningstaganden som ligger relativt nära högerpartierna i dessa frågor får inte enbart handla om att av väljartaktiska skäl driva frågor som man egentligen inte tror på.
De förslag som socialdemokratin går fram med måste bygga på en egen självständig analys. Det menar jag att den strama migrationspolitiken gör – liksom omsvängningarna i synen på ny Nato och kärnkraft samt prioriteringen av både hårda tag och att förebygga brottsligheten samt att bryta segregationen. Slutsatserna drar ibland i samma riktning som högerpartierna i dessa frågor. Men analysen och värderingarna som motiverar ställningstagandena skiljer sig ofta åt. På samma sätt säger inte socialdemokratin heller ja till mer vindkraft eller investeringar i järnväg bara för att Miljöpartiet också gör det, utan för att den egna samhällsanalysen säger att klimatet är vår tids viktigaste uppgift.
fortsätta bygga politiken på egna samhällsanalyser
I dag, vårvintern 2023, ligger Socialdemokraterna på cirka 37 procents väljarstöd i mätningarna. Dessa siffror ska förvisso tas med en nypa salt. Det är långt kvar till nästa val. Men de visar att det finns en reell potential för partiet att växa ytterligare denna mandatperiod. En förutsättning för det är dock att fortsätta bygga politiken på egna samhällsanalyser – inte ängsliga försök att anpassa sig till olika mer specifika väljargrupper. Socialdemokratin kommer kunna välkomna många nya väljare till sig inför nästa val – genom att vara sig själv: trygg, trovärdig och tuff – mot orättvisor och högerns försämringar.
Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken
