Ett mindre nyliberalt Centerpartiet behövs i den rödgröna gemenskapen
Det är en stor ironi i svensk politik att de två små liberala partierna – som både dessutom har tappat ojämförligt flest väljare sedan valet (och dessförinnan) – påstås hålla regeringsfrågan i sin hand. I vår postliberala tid tycks vissa politiska analyser peka på att Centerpartiet respektive Liberalerna kan få avgörande inflytande över vem som blir statsminister efter valet nästa år. Det är en sanning med viss modifikation. Ändå är Centerpartiets vägval när de nu ska välja sin fjärde partiledare på bara tre år inte oviktigt. Det är hög tid att partiet släpper sargen tydligt ställer sig på rätt sida om historien.
Efter Anna-Karin Hatts oväntade och rent demokratiskt och mänskligt mycket tråkiga besked att hon avgår på grund av allt för omfattande hat och hot ska Centerpartiets stämma nu välja en ny partiordförande. Samtidigt tycks vägen redan vara utstakad. Partiet ska inte peka ut vem man vill se som statsminister. Åtminstone inte allt för långt innan valet.
Partiet driver fortfarande en relativt nyliberal ekonomisk politik, och talar om sig själva som ett borgerligt parti, som gärna vill se en borgerlig regering. Det är sannolikt fantomsmärtor efter alliansens upplösning som fortfarande spelar en stor roll. Liksom Timbrosfärens inflytande över många ledande centerpartisters politiska karriär och tänkande.
Samtidigt har Centerpartiet på ett föredömligt sätt stått upp mot Sverigedemokraternas högerradikala maktambitioner och Trumpliknande syn på politiken. Här finns också en stark feminism, en starkt solidaritet med utsatta människor från olika delar av världen och ett starkt engagemang för en ambitiös klimatpolitik.
Politik är inte så enkelspårigt som att det bara går att förhålla sig till ett politikområde. Socialdemokraterna ser gärna ett relativt nära samarbete med Centerpartiet. Inte minst för att båda partierna har en stark folkrörelsetradition och är vana vid att ta ansvar – inte minst lokalt.
Anna-Karin Hatt gav i sin sista partiledardebatt i Agenda uttryck för en till synes sympatisk grundsyn: Det är sakpolitiken som avgör, och vi måste invänta valresultatet innan vi ser vilka de parlamentariska förutsättningarna är för olika regeringsalternativ. Det ligger mycket i det resonemanget. Det är så det svenska politiska systemet är tänkt att fungera.
Det finns för Centerpartiet bara två problem med det resonemanget. Dels har vi – tyvärr – de facto fått ett politiskt läge som präglas av blockpolitik. Dels vill Centerpartiets väljare tydligt ha Magdalena Andersson som samarbetspartner i en koalitionsregering – inte Ulf Kristersson. Dessutom lär nästa centerledare inse vad Annie Lööf insåg mot slutet av förra valrörelsen: partiet behöver socialdemokratiska stödröster.
Sakpolitiskt räcker det inte med att vara mot Sverigedemokraterna – även om det är en viktig hygienfaktor. Centerpartiet behöver moderera sin ekonomiska politik, och göra sig mer intressant och relevant som samarbetspartner för rödgröna partier.
Kanske borde Centerpartiet och Socialdemokraterna träffas ute på Bommersvik, på samma sätt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet en gång gjorde – för att lära känna varandra, och skapa ökad förståelse för varandras perspektiv.
I gengäld skulle kanse Socialdemokraterna kunna lova att partiet får inflytande och samarbete även om Centerpartiets röster inte skulle behövas för att bilda regering.
Daniel Färm är politisk redaktör
