Enbart i en dystopi sätts 13-åringar i fängelse
Samtiden är svår att sammanfatta eftersom vi står mitt i den. Ändå känns nedanstående som en perfekt bild av läget:
Ett parti som kallar sig liberalt vill avskaffa elevinflytandet i skolan eftersom barn är omogna och impulsstyrda och därmed inte kan ta ansvar för exempelvis innehållet i en friluftsdag.
I samma andetag lägger de och regeringen fram förslag om att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse och låsas in.
För det första tydliggörs den inkonsekvens och brist på helhet som alltmer präglar den politiska debatten och hantverket. För det andra blottläggs en massiv faktaresistens då i princip alla som kan något om de här frågorna – från rättsväsendet till barnrättsexperter till myndigheter – avstyrker förslaget. Och att dessa förslag på något sätt skulle anses liberala är ett uttryck för det nyspråk som gör det allt svårare att orientera sig i det offentliga samtalet. Alla tre ovanstående tendenser är livsfarliga för demokratin.
Att sätta 13-åringar i fängelse är dessvärre ingen bild av samtiden utan ett konkret förslag som kan bli verklighet redan till sommaren. Det är en potentiell katastrof som måste stoppas av just de skäl som regeringen anför för att genomföra det.
Ingen blundar för grundproblematiken, vi vet alla att organiserad brottslighet använder och utnyttjar barn i sin verksamhet. Det är en skam att det är så, att vi misslyckats med att skydda de här barnen från manipulativa gangsters och att vi inte erbjudit bättre alternativ. Men vi kan inte frigöra oss från ansvaret och från den moraliska bördan av våra egna tillkortakommanden genom att lägga över det på barnet. Ansvaret är vårt.
Att låsa in barn är att fullkomligt ge upp.
Att låsa in barn är att fullkomligt ge upp. Det är att ge dem en enkelbiljett till ett långt liv i kriminalitet och utanförskap och låta samhället och framtida brottsoffer stå kvar med notan. För bortsett ifrån det i grunden omoraliska i att fängsla barn så finns ett berg av uträkningar som visar att det kostar en kattiljon kronor årligen för varenda unge samhället misslyckas att hjälpa ut ur kriminalitet och in i en samhällsgemenskap.
Vi vet att om vi la alla dessa pengar på vettigt stöd i skolan, fritidsverksamhet, socialtjänst, bra bostäder och fattigdomsbekämpning så skulle vi inte behöva bura in våra egna barn. Och om pengarna inte räcker – snälla beskatta mig! Och beskatta kanske ännu hellre alla de nya svenska miljardärer som under lång tid groomats fram av den förda politiken. Sverige är nu ett av de länder i världen med högst antal miljardärer per capita samtidigt som Rädda Barnen larmar om att vart åttonde barn (!) lever i fattigdom.
Den ökade ojämlikheten och oförmågan, eller oviljan, att göra något åt den ger växtmån åt grundproblemet. Jag vill inte höra talas om att det inte finns resurser, att det inte finns kunskap och att det är naivt att prata om fritidsgårdar för det är inte sant. De barn som regeringen vill spärra in har begått fruktansvärda handlingar men de är fortfarande barn. De behöver hjälp och stöd – framför allt innan de begår brotten – och det är en lång väg, absolut, men vi kan inte låsa in dem i fängelse.
Om jag låter desperat så beror det på att jag är det – detta och den nedmonterade klimatpolitiken är så dystopiskt och jag har svårt att ta in att det är Sverige vi pratar om.
Nina Andersson, är vd på Folkets Hus och Parker
