Daniel Färm: Kulturen blir nästa stora politiska strid

Kulturen ligger uppströms från politiken, brukar det heta. Den som lyckas formulera en kultursyn som stora grupper i ett samhälle kan identifiera sig med har goda förutsättningar att påverka hela det politiska fältet. För det är i hög grad genom kultur, bildning och media som idéer, identitet, samhällssyn och förhållningssätt till det gemensamma formas. Och det är just vad som styr politiken och sätter dess ramar.

Det finns, något förenklat, tre kulturpolitiska strömningar i Sverige i dag:

En proaktiv och ambitiös politik för att stärka tillgången

1. Den progressiva. Socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister brukar inta en proaktiv och ambitiös politik för att stärka tillgången, involvera folkrörelser, stötta folkbildningen, och stärka kulturskaparnas villkor. Men fortfarande med armlängds avstånd till den oberoende kulturen som sådan. Det är i denna anda som Lawen Redars nya kulturpolitiska skuggbudgetförslag är framtagna.

2. Den marknadsliberala. Armlängds avstånd och kulturens frihet innebär för traditionellt borgerliga partier så lite offentligt stöd som möjligt till ideella och offentliga kulturinstitutioner, att ge kommersiella kultur- och medieaktörer goda möjligheter att ta del av skattemedel, samt att kulturen ska ha en instrumentell betydelse i form av exportmöjligheter eller liknande.

3. Den nationalkonservativa. Sverigedemokraterna – och i viss mån Kristdemokraterna – har en helt annan instrumentell syn på kulturen: den ska tjäna det egna nationalistiska och radikalkonservativa projektet. Här finns mycket lite av ”armlängds avstånd” och respekt för kulturens oberoende. Men tvekar inte över att politiskt peka ut vad som är bra respektive dålig kultur. Bland det som anses vara bra finns ett antal klassiker i en kulturkanon. Bland det som framför allt Sverigedemokraterna anser vara dåligt finns feministisk konst, arbetarrörelsens folkhögskolor eller mångfaldsinriktade kulturyttringar.

Ett reellt hot mot folkrörelser, fria och oberoende kulturskapare samt tillgängligheten till offentliga kulturinstitutioner

Högerregeringens kulturpolitik lär komma att präglas av en kombination av den marknadsliberala och den nationalkonservativa kultursynen. Det innebär ett reellt hot mot folkrörelser, fria och oberoende kulturskapare samt tillgängligheten till offentliga kulturinstitutioner. Till det kommer en rent destruktiv syn på såväl folkbildningen som en mångfald av medier. Det innebär att en av denna mandatperiods viktigaste politiska strider kommer att ha sin utgångspunkt i kultur- och mediepolitiken.

Sätta ramarna för stora delar av svensk politik

Den som vinner den här striden kommer kunna sätta ramarna för stora delar av svensk politik under lång tid framöver. För om kulturen och massmedia inte längre är fria och oberoende – eller om tillgången till litteratur, film, konst med mera försämras rejält – så kommer den politiska debatten att handla om vad politiken anser är bra och svenskt, och vad som inte är det. Frågor om identifikation och insortering av människor, verk och verksamheter i olika kategorier kommer att sprida sig långt bortom själva kultursfären. Om socialdemokratin däremot vinner striderna, så kommer den svenska demokratin att fortsätta vitaliseras av oberoende och granskande medier, de yrkesverksammas villkor att förbättras, och fokus ligga på kulturens oberoende och förutsättningar att beröra, roa eller provocera.

Därför är (s)atsningen på att behålla fri entré på de statliga muséerna så viktig. Därför är det ökade stödet till folkbildningen så angelägen. Därför är de ökade resurserna till kulturskolan så klok. Och därför är det förlängda stödet till de hårt drabbade kulturskaparna så avgörande. Förslagen i det socialdemokratiska budgetalternativet är viktiga i sig. Men de är också centrala för utvecklingen av svensk politik.

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken