Anne-Marie Lindgren: EU-parlamentet har förstått det allianspartierna vägrar inse

Inlägg från Socialdemokraterna i Europaparlamentet på Facebook gällande omröstningen om förändringar i det så kallade utstationeringsdirektivet.

Det här är en ledartext eller en analys. Ledartexter och analyser är skrivna av Aktuellt i Politikens redaktion. Här kan du läsa mer om hur vi arbetar: aip.nu/om-aip-media

EU-parlamentet har med 456 röster mot 147 beslutat om förändringar i det så kallade utstationeringsdirektivet. Utstationerad arbetskraft – personal som skickas ut av sin arbetsgivare för att jobba i ett annat EU-land – ska enligt detta beslut avlönas enligt de regler som gäller i det landet.

EU-parlamentet har därmed sanktionerat principen om lika lön för lika arbete. Alla som jobbar på byggen i Sverige ska ha löner på samma nivå, oavsett om de är folkbokförda i Sverige eller utskickade hit av arbetsgivare i andra länder. För när företag från ett EU-land konkurrerar om uppdrag i ett annat ska det förstås vara på lika villkor: man ska konkurrera med branschkompetens och yrkeskunnande. Och ska man lägga ett anbud på lägre kostnadsnivå, ska det vara i kraft av sitt bättre yrkeskunnande – inte för att man betalar sin anställda lägre än företagen man konkurrerar med.

”Det är väl inte osannolikt att Brexit drivit fram en insikt om att när stora väljargrupper börjar se globalisering och fri rörlighet som ett hot, inte en möjlighet, då är det något fel på reglerna…”

De nya reglerna har inte varit okontroversiella, och det har tagit två år att komma fram till beslut. Det är väl inte osannolikt att Brexit drivit fram en insikt om att när stora väljargrupper börjar se globalisering och fri rörlighet som ett hot, inte en möjlighet, då är det något fel på reglerna – och då riskerar man politiska strömkantringar med farliga underströmmar i.

Fast alla har förstås inte fattat det. EU-parlamentarikerna från våra borgerliga partier röstade alla nej till de nya reglerna.

Den försämrar den fria rörligheten, heter det, gör Sverige mera slutet och försämrar vår konkurrenskraft.

Det är ett genomgående drag hos allianspartierna, att betrakta åtgärder som har sin grund i löntagares – eller för att vara precis, LO-gruppernas – behov av hyggliga arbetsvillkor som någonting skadligt för svensk ekonomi. Om bara LO-grupperna kunde finna sig i otryggare anställningar, sänkta ingångslöner, lägre löneökningar, sämre skydd mot uppsägningar och sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring skulle svensk ekonomi blomstra som aldrig förr. Och öka välfärden för alla andra grupper, som då kan få både sänkta skatter och höjda löner.

Alliansregeringen rörde formellt aldrig an-ställningsskyddet, men såg till att kraftigt urholka det:

• Arbetsgivare fick rätt att stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra under så lång tid som fem år.

• F-skattsedel fick ges till personer som hade bara en enda uppdragsgivare, det vill säga knappast företagare i egentlig mening – vilket i sin tur innebär att arbetsgivare enkelt kan kringgå las genom att inte anställa folk utan anlita dem som uppdragstagare.

• Framväxten av ”nya anställningsformer” som sms-jobb skedde utan några särskilda regeringsbeslut, men alliansen gjorde heller ingenting för att stoppa dem. Diverse privatiseringsexperiment inom arbetsmarknadspolitiken innebar att många arbetssökande blev utnyttjade av oseriösa aktörer. Lex Laval betydde att facket inte längre kunde vidta stridsåtgärder mot EU-entreprenader som inte betalade enligt svenska avtal.

Arbetsdomstolens utslag om så kallad hyvling, det vill säga arbetsgivarens rätt att ensidigt ändra en heltidsanställning kom 2016 och ska inte tillskrivas alliansen. Men nog undrar man om inte juristernas tolkning – som överraskat både politiker och fackliga företrädare – är präglad av en tidsanda, som präglats av alliansen. För visst är juridiska tolkningar samtidspräglade…

”Moderaterna har kastat masken…”

Allianspartierna motsatte sig de socialdemokratiska ändringarna av Lex Laval liksom den rödgröna regeringens förslag att kollektivavtalsliknande villkor ska vara krav vid kommunala upphandlingar. Moderaterna har kastat masken och kräver förändringar av arbetsrätten, som ökar friheten för arbetsgivaren att bestämma vem som ska sägas upp.

Och borgerliga politiker fortsätter att tjata om nödvändigheten av sänkta ingångslöner. Det är inte förvånande att många LO-grupper är oroliga över utvecklingen i arbetslivet, och vad som kommer att hända med dem själva.

Det är mycket riktigt också frågor LO lyfter i sin del av valrörelsen. Och som partiet har all anledning att stötta. Förslaget att stoppa allmän visstid är välkommet!

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Aktuellt i Politiken – Socialdemokraternas nyhetstidning – Sveavägen 68, 111 34 Stockholm