Anne-Marie Lindgren: Revolutioner är överskattade som metod för förändring

Ryska revolutionen 1917 © Wikimedia Commons
Hundraårsminnet av den ryska revolutionen kan ge anledning till en del tankar kring begreppen reform och revolution, skriver Anne-Marie Lindgren. © Wikimedia Commons

I dagarna är det hundra år sedan den ryska bolsjevikrevolutionen. Och hundra år sedan Sverige fick sin första vänsterregering, den liberal-socialdemokratiska koalitionsregeringen Edén-Branting (jo, liberalerna räknades på den tiden till vänstern). Som efter en del ytterligare krånglande och förhalande från förstakammarhögern kunde ro den allmänna rösträtten i hamn. Samt åttatimmarsdagen.

Två olika vägar till samhällsförändring, kan man säga.

Hundraårsminnet kan ge anledning till en del tankar kring begreppen reform och revolution. Under en god del av 1900-talet stod de i socialistisk debatt just som alternativa vägar till verklig samhällsförändring. Där den revolutionära vägen, åtminstone på de röda 60-och 70-talen, sågs som den mer korrekta och träffsäkra. Medan reformismen var en mera tvivelaktig, urvattnad variant.

I dag är den frågan avgjord, till reformismens fördel. Bolsjevikrevolutionen blev i praktiken bara ett byte av en form av förtryckande envälde mot ett annat, långt bort från visionerna om ett samhälle av fria och jämlika medborgare.

”Bolsjevikrevolutionen blev i praktiken bara ett byte av en form av förtryckande envälde mot ett annat, långt bort från visionerna om ett samhälle av fria och jämlika medborgare.”

Medan de nordiska länderna under socialdemokratiskt formad reformism utvecklades till demokratiska välfärdssamhällen, alltid i internationella jämförelser högst rankade vad gäller mänskliga och medborgerliga rättigheter – och vad det beträffar ekonomisk utveckling.

Mer generellt kan vi nog i dag dra slutsatsen att revolutioner är överskattade som metoder att åstadkomma drastiska förändringar av samhällsutvecklingen. Samhällsutveckling, inte minst utveckling i demokratisk riktning, är alltid en fråga om processer över tid. Bara omkastningar i den styrande eliten räcker inte för det.

Det säger erfarenheterna. Men om reformismen kan sägas ha vunnit kampen, år frågan vad vi ska göra med den nu.

Som princip har den visat sig vara hållbar. Som praktik har den gett goda resultat. Men en del av det socialdemokratisk reformism skapat har oförnekligt gått förlorat de senaste decennierna.

Så kanske ska vi högtidlighålla hundraårsminnet med frågan om vad som krävs av en reformistisk strategi i dag.

Reformismen har haft två bärande pelare: välfärdspolitiken och frågan om bestämmandet över ekonomi och samhälle. Båda handlar i grunden om fördelning: fördelning av de resurser produktionen skapar, och fördelningen av bestämmande – makt, om man så vill – över samhälle och ekonomi.

”För det är frågan om vem som bestämmer, vilka intressen som styr besluten, som är det centrala – inte frågan om vem som äger.”

Ja, just bestämmandet – inte ägandet. För det är frågan om vem som bestämmer, vilka intressen som styr besluten, som är det centrala – inte frågan om vem som äger.

Staten ägde allt i Sovjetunionen. Inte fick människorna där mer att bestämma om för det…

Fördelningspolitik, i båda dessa avseenden, har trängts tillbaka under de gångna nyliberalt färgade decennierna. Eller rättare sagt: vi har fått en annan form av fördelning, där både resurser och makt återförts till ekonomiskt starka grupper, och kanske alldeles särskilt starka finansiella intressen.

De negativa effekterna av det börjar nu synas på allvar, mer konkret som ökande brister i de sociala välfärdsåtagandena och ökande press och ökande utsatthet i arbetslivet. Och mer övergripande som växande ekonomiska klyftor, med åtföljande ökningar av sociala spänningar och hot mot demokratin.

Så vi behöver en reflekterande, reformistisk diskussion om gränsdragningen mellan politik och marknad. Marknaden har klivit för långt in på de områden, som måste styras av gemensamma medborgerliga intressen, inte företags intressen av vinst.

Vi behöver på samma sätt en omreglering av villkoren för EUs fria rörlighet, som alldeles för mycket formats av producentintressen, på bekostnad av de anställdas. Och vi behöver förstås nya regler för privata företag som vill arbeta inom välfärdssektorn.

Och bättre kontroll över banksektorn.

Dessutom måste vi på allvar ta upp frågan om välfärdens fortsatta finansiering. Och de nya fördelningsproblem som skapas av den polariserade arbetsmarknaden och segregationen i boendet.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Inga kommentarer än

Det är ej möjligt att kommentera

Socialdemokraternas nyhetstidning