Veronica Palm: SD har en obehagligt stark position

Det var med blandade känslor jag lämnade valvakan i söndags kväll. Blandade, men mest oro av den sort som hugger som en tagg i hjärttrakten.

Att ett öppet rasistiskt parti blir det största högerpartiet gör mig rädd.

Sverigedemokraterna är inte som vilket annat parti som helst. De bildades av BSS-aktivister och gamla nazister och har allt sedan dess haft en tydlig agenda. De vill skilja på folk och folk, begränsa fri media och kultur och ifrågasätter grundläggande rättsstatsprinciper.

Hela valrörelsen har kretsat kring Sverigedemokraternas lockfrågor. Hårdare batonger och udden riktad mot den som har rötter i andra länder. När Ulf Kristersson i Almedalen hyllade deras mod och enträgenhet drog han med sig den demokratiska högern in i mörkret. Och där har debatten sedan varit. Den som försökt bryta igenom med annat än elpriser har haft svårt.

Nu har väljarna gett Kristersson sin dom. Varför rösta på kopian, när det finns ett original?

Hade Kristersson tittat ut i Europa hade han kunnat räkna ut att det skulle gå på samma sätt för Moderaterna som för andra demokratiska högerpartier som normaliserat högerextremister. De blir de omsprungna. Och då ska man betänka att Sverigedemokraterna är ett unikt högerextremt parti genom att de har så tydliga och i tid så nära nazistiska rötter.

Den liberala demokratiska ordningen så som vi känner den är hotad.

Att Sverigedemokraterna är största högerpartiet är symbolmässigt otäckt, men än mer skrämmande i sak. Åkessons styrkeposition ger honom makt att diktera samarbetet på högersidan. Att tro något annat är naivt. Den liberala demokratiska ordningen så som vi känner den är hotad.

Det är mörkt. Riktigt mörkt. Sverige förtjänar så mycket bättre.

Men jag hade som sagt blandade känslor under valnatten. Rädslan för extremhögerns strukturella förändringar av landet väcker starkast känslor. Men det fanns också glädjeämnen. Socialdemokraterna går framåt. I skrivande stund landar resultatet strax över de magiska 30 procenten. Det är en enorm lättnad att denna valnatt slippa konstatera att vi får det sämsta resultatet sedan rösträttens införande – igen. Nu går vi upp, med marginal. Trenden är bruten.

Många valanalyser kommer diskutera varför och jag kan redan nu kasta in en teori: Fotarbetet i folkrörelsen. Floden av debatter och utfrågningar i valrörelsen var tämligen enkelspåriga. Men partiorganisationen ägnade sig åt att möta människor där de var. I samtal om de frågor och funderingar de har.

Forskningen är enig om att den bästa metod att övertyga i en valrörelse är att möta väljare öga mot öga, och nog möttes det. Aldrig tidigare har det knackats dörr med samma frenesi. Och det gav effekt.

Att vi har en populär partiledare som gjorde bra ifrån sig i debatter var så klart ett plus. Men det var inte Magdalena Andersson ensam som bröt trenden, det gjorde partiet och alla våra tusentals valarbetare runt om i hela landet.

Veronica Palm är debattör, författare, föreläsare och tidigare riksdagsledamot.