Tidö – första regeringen på 32 år att förlora redan efter en mandatperiod

Senast en regering inte fick två mandatperioder på sig var 1994, då Carl Bildt förlorade mot Ingvar Carlsson redan efter en mandatperiod. Då var det mitt under 90-talets allvarliga ekonomiska kris.

Den här gången förlorar högerregeringen trots högkonjunktur, att högerpartierna har öst på med valfläsk

Den här gången förlorar högerregeringen trots högkonjunktur, att högerpartierna har öst på med valfläsk för sammanlagt över 200 miljarder kronor, och att Tidöpartierna har framställt sig som enade och handlingskraftiga. Det finns flera orsaker till förlusten:

– Ett högerradikalt parti har fått styra och ställa. 

– SD-tjänstemän med kopplingar till Putinryssland har suttit i maktens korridorer. 

– Arbetslösheten har ökat kraftigt: 8,7%. 

– En polariserande retorik och politik har använts för att skuldbelägga invandrare.

– Den ekonomiska politiken har misslyckats: låg tillväxt under flera år, felaktiga prioriteringar och ökande underskott.

– Klimatomställningen har tvärbromsat och backat. 

– Välfärden har drabbats av nedskärningar.

– Demokratin har undergrävts: staten har använts för att angripa oppositionspartiernas finansiering, mediemångfalden och folkrörelserna. 

– Klyftorna och barnfattigdomen har ökat genom sänkta skatter för höginkomsttagare och försämrade trygghetssystem.

– Flera miljarder i skattemedel har fått gå till välfärdskoncernernas vinstuttag istället för till elever, lärare, vårdpersonal och patienter. 

– Statsministern har själv agerat åtminstone halvkorrupt vid rekryteringar och utsvävningar. 

Sverigedemokraterna är valets stora förlorare, och bär huvudansvaret för att Tidöpartierna förlorar regeringsmakten. Partiets strategiska uthållighet övergick till makthunger. Jimmie Åkesson tvingade övriga Tidöpartier att acceptera SD-ministrar efter valet. Det blev högersidans största sårbarhet.

Även Liberalerna hör trots allt till valets förlorare. Partiet är nu helt beroende av stödröster från framför allt Moderaterna. Partiet lyckades hålla sig kvar i riksdagen – men har tappat de egna väljarna, många förtroendevalda och sin ryggrad. Liberalerna tappade även stort i kommuner och regioner. Mohamssons parti är numera bara en kuliss, som tvingas lyda Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det är en utdragen och förnedrande dödsprocess.

Kristdemokraterna ökade förvisso något. Men i relation till partiets självbild, partiledarens popularitet och de uttalade ambitionerna att ta betydligt fler väljare över ”blockgränsen” kan inte 6,2% anses vara någon succé direkt.

Att Moderaterna som parti ökade är dock en klen tröst för Ulf Kristersson, som förlorar statsministerposten.

Moderaterna var därmed det enda Tidöpartiet som verkligen gjorde bra ifrån sig. Dels ökade partiet med 0,8 procentenheter. Dels gick drygt 2 procentenheter av partiets väljare till stödröster till Liberalerna. Moderaterna gynnades av att inte vara Socialdemokraternas huvudmotståndare. Dessutom lär vissa högerväljare ha reagerat på SD:s återkommande Rysslandskopplingar. Att Moderaterna som parti ökade är dock en klen tröst för Ulf Kristersson, som förlorar statsministerposten.

Ett oroväckande tecken är att det bland många högerdebattörer nu florerar en mängd försök att misstänkliggöra valresultatet. Det är allvarligt. Trumps konspirationsteori att valet 2020 ”stals” från honom har skapat enorm polarisering i det amerikanska samhället. Det är inget som vi behöver här i Sverige.

Daniel Färm är politisk redaktör