Eftervalsanalys (del 1): SD är valets stora förlorare – men tveksamt om övriga Tidöpartier kan fira
SD är valets stora förlorare, skriver Daniel Färm.
Tidöpartierna kan ha förlorat. Det tycks enligt den preliminära rösträkningen ha blivit resultatet av ett av de jämnaste valen i den svenska demokratins historia. Det är just nu så jämnt (176-173 riksdagsmandat) att sluträkningen på onsdag faktiskt kan ändra slutresultatet. Men de rödgröna partierna tycks ändå hittills ha fått väljarnas mandat att bilda regering. I så fall kan det mest högerradikala regeringsexperimentet i modern tid vara till ända. Jag vill betona att det i skrivande stund inte är säkert. Men om det blir så, så skulle det skapa förutsättningar för en helt annan samhällsutveckling: bättre välfärd, minskad arbetslöshet, minskade klyftor – och en stärkt samhällsgemenskap.
Om Tidöpartierna förlorar detta val så skulle det överskugga allt. Det är ytterst sällsynt att en regering inte får två mandatperioder på sig innan väljarna tröttnar. Senast var det Carl Bildts borgerliga regering som 1994 förlorade till Ingvar Carlsson mitt under 1990-talets stora ekonomiska kriser. Nu tvingar väljarna alltså bort Ulf Kristersson från makten efter bara en mandatperiod. Det är ett historiskt misslyckande.
Samtliga Tidöpartier bär ansvar för förlusten:
– Sverigedemokraternas uppåtgående trend har brutits. Partiet tappar nästan tre procentenheter i detta val. Väljarna har uppenbarligen tröttnat på partiets polariserande retorik och politik samt dess oseriösa eller på andra sätt högst tveksamma företrädare. Det funkar inte lika bra längre att enbart klaga på en migrationskris som inträffade för över tio år sedan, och försöka skuldbelägga invandrare så hårt. Eftersom övriga Tidöpartier ökade något så är högersidans förlust i första hand Sverigedemokraternas fel.
– Moderaterna ökar förvisso. Men om valnattens resultat står sig så får Ulf Kristersson med största sannolikhet lämna som statsminister. Det lär partiet se som ett misslyckande. Kristersson har varit en relativt svag statsminister, som samtidigt har radikaliserats för att godkännas av Sverigedemokraterna. Hans enskilt största misstag var att anpassa sig till Sverigedemokraterna och lova dem ministerposter. Att i högkonjunktur, med massivt valfläsk och skrämselpropaganda inte lyckas bli återvald med klar marginal är ett svaghetstecken – det ökade väljarstödet till trots. Ulf Kristersson har hela tiden gjort lagbygget till en huvudsak. Men det kanske inte räcker. För laget i sin helhet har drivit en politik som tillräckligt många väljare tycks ha ogillat.
Mohamsson har gett skamlösheten ett ansikte
– Liberalerna lyckades med sitt i princip enda valbudskap och existensberättigande numera: att dra framför allt moderata stödröster till partiet – i syfte att ge Tidöpartierna en chans över huvud taget. Faktum är att Liberalerna enligt SVT:s VALU numera bygger sitt väljarstöd på fler som röstade på Moderaterna 2022 än som röstade på Liberalerna själva. Vi får därför dras med Sveriges minst värdiga parti i fyra år till. Mohamsson har gett skamlösheten ett ansikte. Politiskt och moraliskt må det vara mindre hedrande att numera bara vara en kuliss – utan ryggrad, egen politik eller lika många egna förtroendevalda. Men Moderaterna och deras nickedockor i Liberalernas partiledning lyckades ändå med det taktiska draget att locka över tillräckligt många stödröster för att kravla sig över fyraprocentsspärren. Om den preliminära huvudräkningens ofullständiga resultat står sig, så räckte det dock inte. I så fall kravlade de sig in i riksdagen – men kastas ut från regeringen.
– Kristdemokraterna ökar också – men tar nästan enbart röster från övriga Tidöpartier. Genom att framställa sig som statsmannamässig försökte Ebba Busch verkligen att locka över väljare från Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det lyckades inte särskilt väl: enligt SVT:s VALU var 85 procent av alla som röstade på Kristdemokrater redan Tidöväljare. Netto lockade Kristdemokraterna inte över särskilt många rödgröna väljare till högersidan. Om det visar sig att detta partiets viktigaste taktiska uppgift för Tidösidan misslyckades, så bär även Ebba Busch skulden för att högerregeringen inte får förnyat mandat. En central anledning kan ha varit att partiet under förnedrande former tvingades underkasta sig Jimmie Åkessons vilja – offentligt.
Sverigedemokraterna kan alltså vara valets stora förlorare. Det vore inte orättvist. Partiet har på många olika sätt bidragit till att förstöra mycket av det som är bra med Sverige: sammanhållning, respekt, empati, rimlighet, hållbarhet och mycket annat. Väljarna gör klokt i att vända SD:s radikala ”flip the table”-politik ryggen. Om detta högerradikala parti både backar och missar sin chans att komma in i regeringen vore det ett extremt hårt slag mot Jimmie Åkesson. Frågan är om han orkar vara i opposition i fyra år till?
Blockpolitiken är både förlegad och fördummande
Socialdemokraterna gör dock klokt i att inte underskatta högerpartierna framöver. Flera av dem är nog beredda att ge socialdemokratin en rejäl match – oavsett hur det går i valet. Men Sverige skulle må bra av minskad polarisering och ökad samarbetsanda. Blockpolitiken är både förlegad och fördummande.
Daniel Färm är politisk redaktör
