Slutreplik Anne-Marie Lindgren: Jag tycker Arnstad förminskar Wigforss

Anne-Marie Lindgren bemöter Henrik Arnstad i denna slutreplik om Arnstads bok ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”.

Henrik Arnstad anser att Wigforss gärning förtjänar att lyftas fram betydligt mer än i dag. Det håller jag gärna med om, både som medlem i Wigforss-sällskapet och som en som själv ofta refererat till Wigforss. Det faktum att jag är kritisk mot Arnstads bok innebär inte, vilket Arnstad tycks tolka det som, att jag ogillar Wigforss – även om jag fortfarande vidhåller att han inte ensam skapade vare sig Sverige, folkhemmet eller välfärdspolitiken. 

Vilket alltså inte är något underkännande av Wigforss. Arnstad underkänner däremot i praktiken rätt många andra samtida politiker, och jag förstår inte poängen med det. Wigforss storhet förutsätter inte andras litenhet, tvärtom – som jag skriver i min recension – förstärkte de många starka personerna i 30- och 40-talets politik varandras potential. Något som Wigforss själv konstaterar i sina memoarer.

Visst kan man kalla Wigforss hjälte om man vill, även om jag hellre skulle användas ordet ”gigant”. Dock, ska vi tala om hjältar så är det en skillnad mellan att, likt Raoul Wallenberg, agera individuellt modigt i en specifik, riskfylld process och att som Wigforss hela tiden ingå i ett kollektiv, där det förvisso kan krävas förmåga att ta kamp, men där det hela tiden krävs ett samspel, och en stöttning, mellan kollektivets olika aktörer. Min kritik på den punkten är, rakt på sak, att Arnstad inte begriper regeringspolitikens villkor.

Men nu har Arnstad alltså inte skrivit en bok som koncentrerar sig på de idéer Wigforss stod för och den konkreta utformning han gav dem. Då hade förmodligen diskussionen kring boken blivit en annan än den kritik många nu ger uttryck för. Jag är sannerligen inte ensam om den, vare sig bland recensenter i media eller bland socialdemokrater med intresse för partiets historia. Arnstad har skrivit en biografi, och en biografi kräver något mer än plädering för vissa idéer. Den kräver, bland annat, att personen ses mot sin samtid och i den kontext – i det här fallet den politiska – hen ingick i, och att den skildras korrekt. Arnstad brister på båda punkterna.

Att det finns ett antal sakfel har flera recensenter påpekat. Jag påbörjade faktiskt en text som gick igenom felen, men insåg att det skulle bli för långt och tråkigt för läsaren, så jag stannade vid ett generellt påpekande. Dock skickar jag gärna en PM till Arnstad med ett angivande av de rena sakfelen, och de halvsanningar som i praktiken blir till sådana fel.

Om partiledarvalet efter Per Albin Hanssons död är bara att konstatera att Arnstads tolkningar skiljer sig från vad andra som skrivit om processen, historiker likaväl som statsvetare, kommit fram till. Jag nämnde i min text statsvetarprofessorn Olof Ruins stora Erlanderbiografi, från senare tid kan väl även nämnas Dick Harrisons, Jag är inte gammal nog att ha några egna minnen av valet, men jag är gammal nog att som ung ha mött, och samtalat med, en del av de som var med i processen. Och inte heller deras bild sammanfaller med Arnstads. 

Och, måste jag säga, jag tycker att Arnstad förminskar Wigforss, när han får hans motstånd mot Möller som partiledare att framstå som betingat av personlig antipati och rent av hämndbegär, inte av politiska sakbedömningar. Det stämmer för övrigt inte heller med den bild av Wigforss som person, som tecknas av bland andra Erlander. 

Relationen mellan Wigforss och Möller är, som Paul Lindblom skriver i sin Möller-biografi, svår att få grepp om, men de var regeringskollegor i decennier och stod på samma linje i många kontroversiella frågor – inte minst mot den borgerliga oppositionen. Min personliga bedömning är att de respekterade varandras engagemang och kompetens, något båda för övrigt gett uttryck för, men att de aldrig stod varandra särskilt nära, sannolikt på grund av skilda temperament och personligheter. Men brist på närhet är alltså inte detsamma som antipati.

Läs Henrik Arnstads replik här

Här är Anne-Marie Lindgrens recension om Arnstads bok ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” som startade debatten.

Läs även Johan Lönnroths inlägg