Replik Henrik Arnstad: Det var Wigforss som var välfärdsstatens huvudarkitekt

Ernst Wigforss (1881–1977) var socialdemokraten som ideologiskt tog kommandot över 1900-talets mest framgångsrika socialism, genomförde nyskapande ekonomisk politik och lotsade Sverige undan depressionen. Problemen med att skriva en biografi om Wigforss är därmed tvenne:

1. Som historiker föredrar jag biografiobjekt som erbjuder tuggmotstånd (jag kommer att återkomma till det). Det lockar inte att skriva idolporträtt.
2. Partipolitiska huvudrollsinnehavare – som Ernst Wigforss – lämnar sin historiska verklighet efter döden och träder in i en mytifiering, där nutiden skaffar en egen verklighetsuppfattning om den bortgångna. När en biografi klampar in i offentligheten uppstår upprördhet.

De australiska statsvetarna Geoff Dow och Winton Higgins skriver angående den minneskultur som omger Ernst Wigforss (som de kallar ”Ernst den Store”) att när socialdemokratin ”vid ceremoniella högtider deklamerar namnen på hjältarna i partiets Pantheon uttalas Wigforss namn med särskild vördnad”. Ändå återges Wigforss gärning numera lite hur som helst. ”Faktum är att den nutida svenska socialdemokratin går ännu längre och tecknar Wigforss så suddigt att han inte längre går att känna igen”, påpekar Dow och Higgins.

Det är alltså förklarligt att vissa socialdemokrater – som exempelvis Anne-Marie Lindgren – går i taket, när en biografi skiljer sig från hennes syn på Wigforss. Lindgren recenserar min monografi ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” (Historiska media, 2023) och är så arg att hon vill ”slänga boken i golvet”.

Jag smickras över att boken väcker starka känslor (likgiltighet är det värsta straff en författare kan drabbas av). Det knepiga är att Lindgren inte förmår precisera vad som gör henne så arg. Hon säger sig bli irriterad över ”grova faktafel” – men presenterar inte ett enda faktafel. I stället ilsknar Lindgren till över att boken ger en annan bild än den hon själv önskar.

Framför allt handlar det om bokkapitlet ”Wigforss krossar Möller” (sid. 407ff). Det vill säga skildringen av partiledarvalet efter Per Albin Hanssons hastiga död söndag 6 oktober 1946.

En ny socialdemokratisk statsminister skulle utses.

Måndagen ägnades åt landssorg men redan på tisdagen startade intrigerna. Socialminister Gustav Möller, som stått Hansson nära, ansåg sig vara den självklara efterträdaren. Men i stället valdes den unge Tage Erlander efter några dramatiska dagar. Källmaterial är exempelvis Erlanders dagbok som beskriver det nervpirrande maktspelet samt konflikten mellan Wigforss och Möller. Erlander återger samtalet med sin vän och mentor Ernst Wigforss på tisdagen:

”Referatmässigt sa han [Wigforss] ungefär: Vi måste ha en ledning, som bygger upp en handlingskraftig, ny politik. … Möller har begränsat sej till socialpolitiken, som fångat hela hans intresse, han har ingen förståelse för statsfinansiella synpunkter, ständiga konflikter skulle uppstå mellan finans- och statsministrarna, han kommer inte att leda partiet, han har åldrats fortare än andra. Jag sökte argumentera emot men Wigforss var absolut bestämd på detta: ’Jag kommer att kandidera för att förhindra en olämplig lösning.’”

Friktionen mellan Wigforss och Möller var 1946 av gammalt datum. De tillhörde två olika grupperingar inom den socialdemokratiska makteliten. Möller saknade akademisk utbildning och hans socialistiska hjärta hade ”skolats i marxistisk teori i rökiga fotogenlampors sken”, för att tala med historikern Yvonne Hirdman.

”Wigge” (som Wigforss alltid kallades av både vänner och dödsfiender) var på dessa punkter Möllers motsats. Han konfronterade Möllers dogmatism med intellektuell pragmatism, socialistisk rörlighet och ideologisk dynamik. Fil.dr. Ernst Wigforss hade disputerat i språkvetenskap vid Lunds universitet och var ständigt ytterst skeptisk – och ibland rentav hånfull – mot marxismen. Han citerar H.G. Wells som kallade marxismen för en destruktiv kraft vilken förstört socialismens skaparglädje – ”det hade varit bättre om Marx aldrig existerat”.

Slutresultatet 1946 blev att Tage Erlander valdes till partiordförande. Wigforss var långt ifrån den ende som motsatte sig Möller – Lindgren påpekar att även exempelvis Per Edvin Sköld var en viktig aktör samt att många socialdemokrater önskade föryngring. Men krigsrådet onsdag 9 oktober ägde rum hos Wigforss på finansdepartementet och det är ingen tvekan om vem som hade initiativet. Erlander antecknar:

Klockan 3 hade vi — Per Edvin, Torsten Nilsson och Sven Andersson en överläggning hos Wigge. Jag nämnde där att jag skulle träffa Möller klockan 4, och att jag då måste tala om för honom vad som hänt efter vårt sista samtal med varandra. Sköld: ”Har ingen sagt något till honom? Inte Sven Andersson?”

Sven: ”Nej.”

Wigge: Jag skulle ha gjort det men Erlander sa i går att Möller ville ta ett samtal med mej.

Sköld: Det är väl bäst jag går upp, det är bara så obehagligt att bli ohövligt avspisad.

Wigge: Och det fäster Du dej vid.

Sköld: Det gör jag visst när det gäller Möller.

Sen sa inte Sköld mera utan gick direkt till Möller; han tillbaka efter 20 minuter och meddelade att Möller inte ämnade dra sej tillbaka. Under tiden hade Wigge varit mycket öppenhjärtig mot oss andra. Han motiverade varför han ansåg en lösning Möller olycklig.

Tage Erlander avslutar anteckningen med att bekräfta vem som hade makten i gruppen:

”Wigge var inom rörelsen den starke mannen.”

Med förlov sagt är det snarare rent nonsens att försöka analysera Tage Erlanders promovering utan att beakta Wigforss starka inflytande.

Henrik Arnstad

Nåväl, politisk dramatik som dessa oktoberdagar 1946 är naturligtvis öppna för tolkningar. Man kan se dem på olika sätt och ha alternativa åsikter. Det finns inget facit. Kanske övervärderar Erlander vännen Wigforss makt? Det tror inte jag. Efter de formativa åren 1928–1932 fram till 1949 går inte Wigforss maktposition inom socialdemokratin att överdriva. Enbart Per Albin Hansson kunde konkurrera. Men akademiker finner diskussioner vara livets salt och njuter oftast av åsiktsutbyte.

Så icke Anne-Marie Lindgren.

I stället kallar Lindgren framhållandet av Wigforss agens 1946 för ”rent nonsens”.

Jo, tjenare.

Med förlov sagt är det snarare rent nonsens att försöka analysera Tage Erlanders promovering utan att beakta Wigforss starka inflytande. Lindgren påpekar att Möller fortsatte som socialminister efter förnedringen i oktober. Javisst. Men varför skulle detta vara av betydelse i sammanhanget? För Wigforss räckte det med att förhindra att Möller blev partiordförande. Han hade inget intresse av att få bort Möller från posten som socialminister. Tvärtom uppskattade Wigforss den möllerska socialpolitiken.

För att klara sitt balansnummer övergår Lindgren till falsarier. Dels påstår hon felaktig att min enda källa till Wigforss agerande oktober 1946 är överståthållare Torsten Nothin (denne bekräftade mycket riktigt att ”det främst var Wigforss som förde fram Erlander”). Lindgren mörkar därmed källan Erlander.

Därefter fantiserar Lindgren om att jag ”verkar sätta likhetstecken mellan marxism och kommnuism [sic]”. Självklart uttrycker jag ingenting sådant idiotiskt i min bok, vilket Lindgren är väl medveten om, eftersom hon stoppar in det lilla ordet ”verkar” i meningen. Tvärtom har boken många och långa partier som avhandlar marxismens roll inom den demokratiska socialismen – och om Wigforss ständigt pågående analyser av marxism. Inklusive den efterkrigstida debatten med Herbert Tingsten om marxismens betydelse.

Anne-Marie Lindgrens fäktningsparad kollapsar slutgiltigt då hon påstår att Ernst Wigforss avgick som finansminister 1948. Korrekt är att Wigforss avgick 1949.

Men sådana fadäser händer den bästa. Till sist övergår Lindgren äntligen till en värdefull diskussion – om problemen med att skildra Wigforss som ”en superhjälte”. Helt korrekt påpekar Lindgren att Wigforss inte var ensam aktör och skriver: ”Wigforss var en central person i både politik och debatt, men verkligen inte den enda. 1930- och 40-talen utmärks snarare av ett antal starka och inflytelserika aktörer inom politik och radikal samhällsdebatt, både inom och utanför socialdemokratin.”

Lindgren svamlar, min bok skildrar verkligen inte Wigforss som ensam under sin politiska verksamhetstid. Men jag vidhåller ändå åsikten att det var Wigforss som var välfärdsstatens huvudarkitekt. Eller mer precist, för att – såsom min bok – citera den amerikanska statsvetaren Sheri Berman, ”denna framgång hade många upphovsmän men viktigast av dem alla var Ernst Wigforss”.

En mäktig socialdemokratisk partipolitiker som Ernst Wigforss förblir långt ifrån okontroversiell. Hur bör en historiker närma sig honom?

Henrik Arnstad

Ändå berör Lindgren ett intressant problem; hur hanterar biografen en bortgången partipolitiker som – på det stora hela – var en brinnande demokrat, stridbar antinazist och generellt sett en person som agerade gott? Bristen på skandaler, omoral och tveksamheter i Wigforss politiska liv är påtaglig. Nykteristen Wigforss var inte ens otrogen mot sin fru! Hjälteporträtt hanterar vanligen okontroversiella nationella ljusgestalter som Raoul Wallenberg. Då är det ingen som protesterar mot idolisering, tvärtom.

Men en mäktig socialdemokratisk partipolitiker som Ernst Wigforss förblir långt ifrån okontroversiell. Hur bör en historiker närma sig honom?

Det var enklare för mig 2006 då jag utkom med min biografi om Sveriges medelmåttige och tyskvänlige utrikesminister under andra världskriget, Christian Günther (”Spelaren Christian Günther: Sverige under andra världskriget”). Även regissören Milos Forman insåg 1984 att den knepiga medelmåttan är betydligt intressantare att skildra än geniet, då han skapade storfilmen ”Amadeus” om Mozart – och lät den bortglömde kompositören Antonio Salieri bli filmens skurkaktige huvudperson. Hur kunde jag ha gjort med Ernst Wigforss?

Min ståndpunkt är att jag – såsom historiker – enbart har att följa källmaterialet. Om världens lindgrenar anser att Wigforss därmed skildras som en superhjälte så är det helt okej för mig. Sämre hjältar förekommer i världshistoriens annaler. Resultatet blev boken ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss. To be published and damned”.

Till sist, kära läsare, hitta gärna sakfel i min bok – och hör av er! Jag ska se till att de påpekas och rättas. Sakfel förekommer nämligen i alla större framställningar (de får till och med en egen avdelning i akademiska avhandlingar, kallad ”errata”).

Men de måste vara verkliga sakfel.

Angående tankeutbyten om historiska skeenden så blir debatten mycket bättre av ömsesidig respekt än av vrede, hittepå och att slänga böcker i golvet. Även om det dunsar bra i spalterna!

Henrik Zaregon Arnstad
fil.mag. i historia

Läs Anne-Marie lindgrens slutreplik här