Anne-Marie Lindgren: ”Feltolkningar i bok om Wigforss”

Ernst Wigforss är en av de stora i socialdemokratins 1930- och 40-tal, åren som lade grunden till folkhemmet. Som ideolog fortsatte han att inspirera långt efter att han lämnat den aktiva politiken. Hittills har det saknats en heltäckande biografi över honom, så det är med både nyfikenhet och förväntan jag öppnar Henrik Arnstads nyutkomna ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” (Historiska Media, 2023)

Halvvägs i läsningen vill jag helst slänga boken i golvet. Den har förtjänster, som en nyanserad skildring, på tvärs mot de bilder Sverigedemokraterna försökt sprida, av frågorna kring det rasbiologiska institutet och Sveriges hållning under andra världskriget. Liksom att den visar att Wigforss socialism hade en moralisk, inte bara ekonomiskt, grund.

Men grova faktafel, hårdvinklingar som skapar halvsanningar och nytolkningar som inte byggs under med argument stör rejält. 

Ett exempel är partiledarvalet efter Per Albins död 1946. I Arnstads bok framstår Wigforss som drivande för valet av Erlander, motiverad av sin antipati mot Möller, och ”utan Wigforss hade aldrig Erlander blivit statsminister”.  

Båda påståendena är illa underbyggda och stämmer inte med samtida skildringar, utom Torsten Nothins som är den enda Arnstad åberopar. Wigforss och Möller hade olika uppfattningar om möjligheten att snabbt driva fram de sociala reformer partiet ville ha, men det handlade om den vanliga skillnaden mellan finans- och fackministrar; samtida skildringar pekar inte på någon personlig antipati dem emellan. Som Olof Ruin grundligt redovisar i sin Erlanderbiografi, ”I välfärdsstatens tjänst”, fanns starka opinioner i partiet för ett generationsskifte på partiledarposten. Drivande i den kampanjen var Per Edvin Sköld, vars roll Arnstad kraftigt undervärderar. Wigforss stöd bidrog till att övertyga en del av dem som tvekade att gå emot Möller, men det som avgjorde var önskan om generationsskifte – inte ogillande av Möller, än mindre underdånighet för Wigforss.

Grova faktafel, hårdvinklingar som skapar halvsanningar och nytolkningar som inte byggs under med argument stör rejält. 

Anne-Marie Lindgren

Kapitelrubriken, ”Wigforss krossar Möller” är rent nonsens. Möller fortsatte som socialminister till 1951 och signerade sina stora reformer om folkpension och barnbidrag – med pengar som Wigforss tagit fram. Av de två var det faktiskt Wigforss som avgick först, 1948.

Ett andra exempel på feltolkning är Arnstads förvåning inför Olof Palmes uttalande att Wigforss var influerad av marxismen. Arnstad verkar sätta likhetstecken mellan marxism och kommnuism, och då kan Wigforss förstås inte ha varit marxist.

Inte ortodox marxist, nej. Men influerad av marxismen, visst. Precis som Palme. Och Erlander. Och Carlsson. Alla avvisar historiedeterminismen, men delar synen på materiella faktorers betydelse för samhällsorganisationen; därav nödvändigheten att fördela om produktionsresultatet via skatte- och välfärdspolitik och att förändra maktförhållandena i näringslivet. Vilket Wigforss utförligt diskuterar i avsnittet ”Socialism och marxism” i ”Minnen II”.

I Arnstads bok framstår Wigforss närmast som en superhjälte som ensam drev både reformpolitik och idéutveckling under 1930- och 40-tal. Det gjorde han förstås inte. Wigforss var en central person i både politik och debatt, men verkligen inte den enda. 1930- och 40-talen utmärks snarare av ett antal starka och inflytelserika aktörer inom politik och radikal samhällsdebatt, både inom och utanför socialdemokratin. För att nu inte tala om styrkan i den växande arbetarrörelse som bar upp regerandet. 

Att konstatera det är inte att på något sätt förminska Wigforss storhet och betydelse; vare sig storhet eller betydelse kräver att man är ensam om det. Politik och inte minst regerande är ett lagarbete. Ju fler starka, kompetenta aktörer, desto mer resultat. De S-regeringar Wigforss ingick i innehöll många sådana – med Wigforss egna ord i ”Minnen III”  ”vitala, självsäkra och särartade personligheter”. Med tillägget att de var ”stridskamrater svetsade samman av en gemensam fara och ett gemensamt hopp” och att ”vi respekterade varandra (…) för den duglighet vi visste fanns”.

Det går inte att förstå socialdemokratins 1930- och 40-tal om man inte ser att den politiska styrkan skapades kollektivt, av den växande rörelsen och av ett antal begåvade, starka aktörer som förstärkte och lyfte varandra. En ensam person, om än aldrig så briljant, hade inte räckt. Snarare var det den kollektiva styrkan som gav de briljanta begåvningarna möjlighet att fullt ut utnyttja sin kapacitet.

Viljan att göra Wigforss till den ensamma stjärnaktören blir lika felaktig i avsnitten om partiets ideologiska utveckling. Idéutveckling är precis som politikutveckling ett lagarbete. Ingen kan ta alla tankar ur sitt eget huvud; idédebatt är alltid en process där många aktörer ömsesidigt påverkar varandra. Någon eller några kan vara bättre än andra på att systematisera, smälta ihop och formulera alla de tankar, erfarenheter och slutsatser som kommer fram i processen, men det betyder ju inte att övriga deltagare varit betydelselösa. 

1920-talet var en omorientering bort från kraven på socialisering av produktionsmedlen till krav på förändringar i rätten att bestämma över hur de skulle användas och produktionsresultatet skulle fördelas. Det som alltså varit socialdemokratins linje alltsedan dess.

Många bidrog till den debatten. Wigforss var inte ensam. Han hörde till de viktiga förnyarna, men knappast redan 1919, som biografin ger intryck av. Göteborgsprogrammet som han medverkade till är tämligen traditionellt för tiden i sin blandning av dagsaktuella reformkrav och mer långsiktiga socialiseringar.

En som bör lyftas fram är Östen Undén, som slutade som utrikesminister men också var professor i juridik. Som jurist utvecklade han just frågan om vilka rättigheter som borde eller inte borde knytas till själva ägandet. En annan är Nils Karleby, som Erlander ofta åberopade, och vars postumt utgivna Socialismen inför verkligheten haft avgörande inverkan på socialdemokratin.

Arnstad avfärdar Karleby på en halv sida, närmast som Wigforssepigon. Vilket rent kronologiskt är omöjligt; Karleby började formulera sin linje före Wigforss. Karleby och Wigforss läste uppenbart varandra; båda har kommenterat den andra positivt. Men Karleby dog tidigt (1926). Hur ett djupare samarbete dem emellan kunde ha utvecklat 1930-talets debatt tål att reflektera kring.

Att ställa Wigforss mot Karleby, eller att försöka underordna den ene under den andre, är lika dumt som fel. Båda har gett centrala impulser till socialdemokratisk idéutveckling. Båda rörde sig i samma riktning, men med delvis olika fokus. Wigforss blev den som i praktisk politik kunde arbeta med att göra idéerna till verklighet. I den rollen följde han den karlebyska vägen, att förändra de rättigheter äganderätten gav. Visionerna om andra ägandeformer fick förbli visioner – att utvecklas i författarskapet när tiden i praktisk politik var över.

Men för den mer progressiva socialdemokrati Arnstad efterlyser är det nog mindre de visionerna och mer den pragmatiska linjen från Karleby och Wigforss finansministertid som är den enda möjliga framkomstvägen i dag. Inklusive det arbete med politisk och facklig organisering som ger den styrka som var basen för Wigforss gärning.