”Lindgren har fel om att Göteborgsprogrammet var traditionellt”

Johan Lönnroth. Bilden är från 2005. Foto: Bertil Ericson/TT

Johan Lönnroth, före detta vice partiordförande i och ekonomisk-politisk talesperson för V, har följt debatten mellan Anne-Marie Lindgren och Henrik Arnstad och tycker att båda har fel i vissa avseenden.

NY VERSION 230726 (En tidigare version av texten skriven före Lindgrens och Arnstads replikskiften råkade publiceras i stället för denna rätta version.)

Efter att ha läst Ann-Marie Lindgrens recension av Henrik Arnstads ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” och det replikskifte som följde på den vill jag tillfoga ytterligare ett par kritiska perspektiv. Min huvudinvändning mot både Arnstad och Lindgren är att de överskattar Wigforss roll som ekonomisk politiker och underskattar hans roll som socialistisk ideolog.

Lindgren skriver: ”1920-talet var en omorientering bort från kraven på socialisering av produktionsmedlen till krav på förändringar i rätten att bestämma över hur de skulle användas och produktionsresultatet skulle fördelas. Det som alltså varit socialdemokratins linje alltsedan dess… Många bidrog till den debatten. Wigforss var inte ensam. Han hörde till de viktiga förnyarna, men knappast redan 1919, som biografin ger intryck av. Göteborgsprogrammet som han medverkade till är tämligen traditionellt för tiden i sin blandning av dagsaktuella reformkrav och mer långsiktiga socialiseringar.”

Jag anser att Lindgren har fel om att Göteborgsprogrammet var traditionellt. Jag citerar programmets nyckelformulering: 

”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”

Och i ett tal 1925 utvecklade Wigforss sina tankar om arbetet. Han sa att alla människor förtjänade frihet och frågade vilken frihet den moderne industriarbetaren han på sin arbetsplats. Han sa: ”Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja vad ni vill. Frihet.”

Detta var ett uttryck för det som då brukade kallas gillesocialism. Även begreppet frihetlig socialism förekom. 

Den socialdemokratiska partistyrelsen tog över huvud taget inte upp Göteborgsprogrammet. SAP var redan då inne på att det var staten mer än arbetarklassen som skulle ta makten. Wigforss gillesocialistiska idéer försvann från arbetarrörelsens dagordning redan i början av 1920-talet då den så kallade industriella demokratin grävdes ner i en meningslös utredning. 

Lindgren kritiserar Arnstad för att han ”…avfärdar Karleby på en halv sida, närmast som Wigforssepigon…(Karlebys) postumt utgivna Socialismen inför verkligheten (har) haft avgörande inverkan på socialdemokratin.”

Jag anser att också detta är fel. Karleby fick aldrig någon avgörande inverkan på socialdemokratin utöver Erlanders och andras symboliska bugningar. Jag citerar ur ”Socialismen inför verkligheten”: 

”Det kommunistiska manifestet anger såsom socialdemokratins mål en association, var vars och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling… Den marxska ekonomiläran har för vetenskapens praktiska socialpolitiska nydaning haft en övervägande betydelse…Går man saken in på livet, skall man finna att de två ekonomilärorna långtifrån att utesluta, tvärtom komplettera varandra…Föreningen måste sökas …efter den linjen, att den marxska ekonomilärans sociologiska utgångspunkter bilda underlaget och ramen, den subjektivistiska socialekonomiens analyser innehållet i vetenskapen.”

Jag anser att både Wigforss och Karleby siktade på någon slags kombination av arbetarmakt och marknadsekonomi. Ett slags marknadssocialism.

Arnstad skriver att Wigforss dröm om industriell demokrati dog på kongressen 1960. Det anser jag också är fel. Hans gillesocialistiska idéer återvände en kort period då Rudolf Meidner med flera la fram förslaget till löntagarfonder 1975. När de omvandlades till meningslösa extra pensionsfonder försvann arbetarmakten fram till nu från arbetarrörelsens dagordning. Både S och V var och är fast i sin uppfattning att det var staten – inte arbetarklassen – som skulle balansera kapitalmakten.

Arnstad tillmäter Wigforss och hans av Keynes inspirerade tänkande en överdrivet stor betydelse för framväxten av den svenska välfärdsstaten och för ”rekordårens” stabila och stora ekonomiska tillväxt. 

Wigforss var före nationalekonomerna då han i fångade upp Keynes och andra britters idéer om en aktiv konjunkturpolitik. Men någon större praktisk politisk betydelsen fick aldrig de idéerna. Det var devalveringen 1931 och världskonjunkturen som främst gjorde att Sverige kom ur krisen åren efter det att socialdemokratin bildade regering 1932 och gjorde upp med bondeförbundet om kohandeln. Wigforss första budget var balanserad. Det som betydde mer var att socialdemokratin i och med det nya tänkandet ersatte klasskampen med föreställningen att det fanns en politik som var bra för både arbete och kapital. Vilket resulterade i det för välfärdsstatens framväxt så betydelsefulla Saltsjöbadsavtalet. 

Och det var i huvudsak dollarmyntfoten i kombination med kapitalismens spontana krafter och återuppbyggnadsbehovet efter kriget som åstadkom 50- och 60-talens svenska rekordår. Konjunkturpolitiken bidrog men inte med mycket.

Arnstad citerar Sheri Berman, som i ”The Primacy of Politics – Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century” (2006) hyllade Wigforss generation av socialdemokrater som genom folkhemspolitiken på 30-talet avvärjde nazismen på ett internationellt sett unikt sätt. Men hon skriver också: ”De socialdemokratiska ledarna blev (från och med krisen på 70-talet) alltmer teknokrater som saknade de gamles kreativa gnista. Få av dem insåg att den politik som växte fram på 30-talet då enbart sågs som medel att nå ett högre mål. Det gjorde rörelsen sårbar när nya politiska krafter erbjöd som det verkade bättre lösningar på nya problem. Den förlorade den idealism som bar upp rörelsen i början.” (Min översättning).

Wigforss förstod att rörelsen måste ha en (provisorisk) utopi. Som handlade dels om demokrati i produktionen, dels om en global federation. Bara då kan vänstern erövra problemformuleringsinitiativet.

Johan Lönnroth
före detta vice partiordförande i och ekonomisk-politisk talesperson för V

Mer läsning:

Anne-Marie Lindgrens recension om ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”

Henrik Arnstads replik

Anne-Marie Lindgrens slutreplik