Var vaksam mot varje förslag som hotar våra fri- och rättigheter

I korthet handlar filmen om hur det är att vara kulturarbetare, pappa och älskare i ett land styrt av en auktoritär och korrumperad regim. Spoiler alert: det är inte så kul. Och med inte så kul menar jag att det är fruktansvärt. Det är klaustrofobiskt. Inte bara för allt våld och förnedringen det innebär att behöva frånsäga sig sin integritet och sin agens, utan för att ämnet känns så akut.

Ibland används ordet icke-demokrati för att beskriva ett land som inte är en demokrati. Benämningen skapar den felaktiga bilden av att man antingen lever i ett land med demokratiskt styre eller i ett tomrum, en frånvaro av demokrati. Men det finns inget tomrum utan bara en väldigt påtaglig närvaro av rädsla, våld, rättsosäkerhet och förnedring. Filmen visar frankt upp vad som finns i den andra vågskålen. Antingen finns demokrati eller fascism. Nyanserna i diktaturen, fascismen, autokratin är förstås inte ointressanta, men den ofrihet som förenar dem är viktigare.

Nyanserna i diktaturen, fascismen, autokratin är förstås inte ointressanta, men den ofrihet som förenar dem är viktigare.

Vi måste sluta använda dunkla begrepp och istället tala klarspråk om vad en försvagning av demokratin till syvende och sist leder till: det är rätt in i en labyrint där mycket går ut på att försöka lista ut vad som är rätt svar för att kunna garantera din egen och dina närmastes säkerhet. I filmen gissar Fares Fares huvudkaraktär hela tiden fel, men det beror framför allt på att det inte finns något rätt. Maktutövningen är godtycklig och i den mån det finns någon ordning är spelet riggat – huset vinner alltid.

I biosalongens mörker kommer också andra bilder än Tarek Salehs till mig. Det är amerikanska ICE-agenter som efter rasprofilering haffar utrikesfödda småbarnsfäder och direktutvisar dem och förtvivlade amerikanska fruar som inte får kontakt med sin plötsligt försvunna partner. Det är en dubbelattack på ett venezuelanskt fartyg och en hel powerpointpresentation från ett seminarium som visar hur demokratin globalt kraftigt pressats tillbaka.

I dag lever bara 11 procent av jordens befolkning i en fullvärdig demokrati. I Georgien vill regeringen förbjuda de tre största oppositionspartierna, i Spanien säger sig var fjärde ung spanjor föredra diktatur framför demokrati och i februaris val till den tyska förbundsdagen blev högerextrema AfD näst största parti för att därefter toppa höstens opinionsmätningar.

Bara 17 länder i Europa är fullvärdiga demokratier, det lägsta antalet sedan Berlinmurens fall.

Bara 17 länder i Europa är fullvärdiga demokratier, det lägsta antalet sedan Berlinmurens fall. Enligt demokratiinstitutet V-dems årliga mätning, utifrån 500 indikatorer, ligger Sverige still men vi vet vad som rör sig i bakgrunden. Nazisterna marscherade återigen i Salem, aktivklubbarna mobiliserar och regeringen har presenterat lagförslag som tar direkt sikte på det största oppositionspartiets finansiering med syfte ”att korta första-majtågen”. Vi inväntar skarpa förslag på en angiverilag.

Allt detta tänker jag på medan jag ser Tarek Salehs akuta film och det känns både glädjande och ironiskt att det är Sveriges Oscarsbidrag. Jag hoppas att många ser filmen och efter det är oerhört vaksamma mot varje förslag som i den goda sakens namn inskränker våra fri- och rättigheter.

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker