Trots SD-beskedet är C-alternativen S-ledd regering eller förödande extraval
Fredagens besked från SD och C – samt icke-besked från M – ändrar i grunden inget i det grundläggande vägvalet. Jimmie Åkessons utspel att SD kan släppa fram en borgerlig minoritetsregering kan förvisso på ytan tyckas göra det lättare för Ulf Kristersson (M) att bli vald. Men en sådan skulle fortfarande vara beroende av SD för att få igenom sin politik. Centerpartiet lär därför knappast släppa fram moderatledaren som statsminister i en tredje omröstning. Det innebär att vägvalet de facto fortfarande står mellan en mitten-vänsterregering ledd av Magdalena Andersson eller extraval. Ett sådant vore sannolikt förödande för både Centerpartiet, Vänsterpartiet och flera andra partier.
Däremot ökar trycket på både Vänsterpartiet och Centerpartiet att inför en stundande trolig fjärde statsministeromröstning inta en mer konstruktiv ingång och hitta nya lösningar för att komma bort från låsningarna för att få till stånd en rödgrön mitten-vänsterlutande regering.
Jimmie Åkessons (SD) besked att de släpper fram en regering även om inte Sverigedemokraterna ingår i den eller har någon överenskommelse om politiken kan tyckas vara pragmatiskt. Men för att få igenom sin budget och sin politik behöver en moderatledd minoritetsregering ändå Sverigedemokraternas aktiva stöd. Åkesson var tydlig med att det skulle kräva förhandlingar och inflytande för Sverigedemokraterna. Inte orimligt i sak. Men att acceptera det som grund för en borgerlig regering vore ett flagrant brott mot Centerpartiets hårdaste röda linje. Det här konstaterade förra Centerledaren Maud Olofsson direkt.
Om Centerpartiet skulle släppa fram en Kristerssonledd borgerlig minoritetsregering med stöd av Sverigedemokraterna skulle svekdebatten bli förödande. Det skulle knappast vara värt för Centerpartiet att ha gjort sig omöjliga till vänster, omöjliga till höger och omöjliga för väljarna – för en betydligt mer skakig regering än Stefan Löfvens eller Magdalena Anderssons förrförra mandatperioden. En sådan regering skulle bli extremt svag, utsatt för politisk utpressning – och falla inom ett år. Om det då skulle bli extraval skulle väljarna snarare straffa Centerpartiet än övriga rödgröna partier.
Däremot visade Jimmie Åkesson något som även de rödgröna partierna borde ta intryck av: Man behöver utgå från vad de parlamentariska förutsättningarna och politiska realiteterna kräver för att få inflytande. Om ens förstahandsalternativ inte är möjligt, så behöver man fundera noga över hur man ändå kan bidra till en lösning som innebär något annat än ökenvandring och irrelevans.
Någon kanske invänder att en moderatledd regering med Centerpartiet i regeringsunderlaget inte behöver ta stöd av just Sverigedemokraterna. Man kan rent matematiskt givetvis tänka sig att Socialdemokraterna skulle kunna rösta för borgerliga budgetar och politiska reformer i fyra år. Och visst finns det flera politikområden där Socialdemokraterna säkert skulle kunna enas med de borgerliga, om exempelvis försvaret, stödet till Ukraina eller energipolitiken. Men – för att parafrasera Simona Mohamsson och Ebba Busch – det är inte Magdalena Anderssons sak att rädda en borgerlig regering.
Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists besked att hon nu inleder öppna parallellförhandlingar bör inte ses som något annat än ett sätt att sätta press på Vänsterpartiet. Inte heller det är orimligt. Men både Centerpartiet och Vänsterpartiet behöver ta ett halvt steg tillbaka från sina låsta positioner i regeringsfrågan – för att Sverige och de själva ska kunna ta flera steg framåt.
Samtidigt är det olyckligt att tvinga fram offentligt besked från Socialdemokraterna om vilken regering Magdalena Andersson vill se, när förhandlingar med alla fyra rödgröna partier om det inte ens har kunnat påbörjas på grund av Centerpartiets och Vänsterpartiets ”röda linjer”. Som regeringsbildare behöver man kunna hålla förhandlingar om denna typ av frågor på ett förtroendeskapande sätt. Nu behöver alla fyra mitten-vänsterpartier släppa det ”tuffa” chicken racet, och börja förhandla.
Åkessons besked kan på ytan se ut som en ”game changer”. Men det krävs inte att man tänker många steg till innan man inser att det substantiellt ändå inte innebär någon förändring i det viktiga vägvalet. Centerpartiets val står därför mellan en liten, skakig och SD-beroende Kristerssonregering med bara 136 mandat som ändå förr eller senare skulle leda till extraval – eller en stark mitten-vänsterregering ledd av Magdalena Andersson, som skulle kunna vila stabilt på organiserat stöd av 176 mandat.
Att säga ja till Kristersson lär förr eller senare ändå leda till extraval. Då skulle alla SD-kritiska väljare lämna partiet snabbt, och Centerpartiet skulle behöva slåss om kvarvarande Tidöväljare med hela fyra andra partier: M, KD, L och SD. Att säga ja till Andersson lär leda till stort politiskt inflytande i fyra år – och potentiell regeringsmedverkan.
Jimmie Åkesson låtsades vara trött på det politiska spelet. I själva verket var hans drag bara ytterligare ett försök att dribbla med väljarnas mandat. Låt högern stå för politiskt spel. Och låt istället de rödgröna mitten-vänsterpartierna påbörja substantiella förhandlingar om både sakpolitik och regeringsfrågan.
Daniel Färm är politisk redaktör
