Nästan alla pengarna går till hyran
Förra veckan kom ytterligare en nyhet av en typ man dessvärre börjat vänja sig vid. Armémuseum måste flytta för att de inte har råd med hyran.
För att vara övertydlig -staten har en särskilt anpassad lokal som hyrs ut till en statlig verksamhet. Men eftersom staten chockhöjer hyras så drivs den statliga verksamheten ut. Båda parter (samma part) beklagar utfallet. Det vore dock löjligt att reducera museernas placering till en lokalfråga.
Armémuseet ligger inte i var som helst utan i Artillerigården på Riddargatan. Mitt i Stockholm, på Östermalm, finns den stora byggnaden med sin omgivande borggård som redan på 1600-talet användes för att förvara artilleripjäser och vapen. Under 1700-talet utvecklades verksamheten med verkstad- och hantverksdrift, egen smedja och vaktkurer och blir så småningom Svea Artilleriregementes kanslibas. Själva byggnaden bär på en 400 år lång historia men ska nu användas till annat för att staten ska renovräka sin egen verksamhet. Vad som ska flytta in i den anrika byggnaden återstår att se men det brukar det bli gym, mäklare, kafékedjan Bröd&Salt eller kontor. Sad.
Nationalmuseum har länge larmat om hyran
Fler är nere för räkning. Nationalmuseum har länge larmat om hyran och har i perioder behövt ha stängt två dagar i veckan för att klara kostnaderna. Nästan hälften av deras intäkter går tillbaka till staten. Resten ska räcka till allt annat exempelvis kärnverksamheten konstutställningar och hantering av samlingens 700 000 föremål. I mars meddelade Världskulturmuseerna – en gemensam överbyggnad för fyra museer- att de kan komma att behöva stänga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet efter en hyreshöjning på 60 procent för Etnografiska museet. Hyreschocken står Statens Fastighetsverk för som förra året gjorde ett överskott på 859 miljoner vilket är 700 miljoner mer än det vinstkrav staten satt på sin egen myndighet.
De har under samma mandatperiod som stöden höjts fått en hyreshöjning på 20 procent.
Att den ena handen inte relaterar till vad den andra gör gäller tyvärr även inom andra delar av kulturlivet. Under den gångna mandatperioden har den rödgröna majoriteten i Stockholm stad höjt stöden till allmänna samlingslokaler med 11 procent. Det är mycket välkommet att politiken ser vad till exempel ett Folkets hus bidrar med till det fria kultur- och föreningslivet och prioriterar det. Det är bara det att hyran hos de kommunala bostadsbolagen har höjts mer.
Ett exempel. Folkets Hus i Bagarmossen arrangerar barnteater, bio, demokratisamtal, samlar de boende efter skjutningar i området och har en minifestival med kulturskolans filmer. Bland mycket annat. De har under samma mandatperiod som stöden höjts fått en hyreshöjning på 20 procent. När man tittar närmare på siffrorna är det Folkets Hus Bagarmossen som är nettobetalare till Stockholm stad och inte tvärtom. 400 000 kronor varje år ska den ideella samhällsnyttiga föreningen betala till staden innan de ens själva kan börja finansiera sin verksamhet. Stöden höjs för att verksamheten är uppskattad och viktig och för att kompensera för att kostnaderna för att bedriva verksamheten skjutit i höjden. Det finns då viss ironi i att höja hyran nästan dubbelt så mycket i procentenheter räknat och därmed urholka stöden ännu mer.
Ska konst, kultur och föreningsliv finnas där människor finns och vara en del av gatubilden?
Till syvende och sist måste vi ha ett samtal och en politik utifrån vilket samhälle vi vill ha. Ska konst, kultur och föreningsliv finnas där människor finns och vara en del av gatubilden? Då behöver vi också klassa den som samhällsnyttig och inte tillämpa marknadshyror på deras lokaler. Det är självklart fullt möjligt även om det kräver såväl mod som kreativitet från politikerna.
Nina Andersson är ledarskribent
