Anne-Marie Lindgren: Om demokratin brister föds misstro

Foto: nyphotographic.com

I ett färskt medlemsbrev uppmanar oss Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad att stå upp för de demokratiska och socialdemokratiska värderingarna.

Som världen ser ut just nu finns det, förvisso, skäl att stå upp just för värderingarna. Men demokrati handlar om mer än ideal. Det handlar om att bygga samhällsstrukturer, som gör det möjligt att förverkliga värdena. Och det behöver vi tala om minst lika mycket som om de demokratiska värderingarna.

Demokrati betyder som bekant folkstyre, till skillnad från exempelvis teokrati (präststyre), meritokrati (expertstyre), aristokrati (elitstyre, adelsvälde).

Demokrati innebär att medborgarna i ett samhälle tillsammans, på lika villkor, beslutar om vad som ska vara gemensamma åtaganden och hur dessa åtaganden ska organiseras och finansieras.

Bestämmer man att någonting ska vara ett gemensamt åtagande ska det förstås skötas så att syftena med det uppfylls. Det kräver att demokratin/politiken har tillräcklig handlingskraft för att driva igenom sina beslut. Och att den kan kontrollera att verksamheterna sedan fungerar i enlighet med sina syften – och kunna ingripa när de inte gör det.

Om det brister i de här avseendena, om demokratin inte levererar det som den lovat leverera, skadas legitimiteten. Och föder en misstro, som öppnar för andra, mindre demokratiska krafter som verkar ha svar på de problem demokratin inte längre tycks kunna hantera.

Det är uppenbart att demokratins handlingskraft försvagats, bitvis rätt ordentligt, de senaste decennierna.

Det finns flera skäl till det. Men centralt är onekligen nyliberalismen. Nyliberalismens kärna är avvisandet av politiken som metod att hantera samhälleliga angelägenheter. Så den tydliga strävan – från Reagan och Thatcher till den svenska alliansregeringen – har varit att begränsa politikens och med det demokratins handlingsmöjligheter.

Det hette att det skulle öka individens frihet men konkret handlade det om att flytta bestämmande till ”marknaden” – vilket i praktiken var detsamma som (starka) ekonomiska intressegrupper.

Ekonomiska avregleringar är det allra tydligaste exemplet, dessvärre utan de goda effekter som samhället som en gång utlovades – finanskrisen är ett dystert exempel. EUs ”fria rörlighet” är ett annat; utvecklingen inom bygg- och transportsektorerna handlar om underbudskonkurrens, lönedumpning, försämrad arbetsmiljö, skattetrixande och ofta hårdexploatering av arbetskraft från unionens fattigare länder.

Privatisering av skattefinansierade verksamheter är en annan metod. Det har delvis gett individen ökade valmöjligheter, men möjligheterna att kontrollera utvecklingen på makronivå har kraftigt försämrats. Skolan, exempelvis fungerar i dag på flera punkter sämre i förhållande till sina syften, som att ge alla barn likvärdiga möjligheter till bra utbildning.

Ännu en metod har varit att flytta inflytande från organ som väljarna kan påverka till experter av skilda slag. Riksbanken är ett typexempel. Men hela den metod som kallas New Public Management går ut på att flytta styrningen av offentliga verksamheter från politiken till (förmodade) organisationsexperter. Resultatet har blivit kraftigt ökat administrationsarbete – och mindre tid för vården, omsorgen och undervisningen.

De hårda kontrollerna av den offentliga verksamheten står i bjärt kontrast till det troskyldiga regelverket för privata aktörer inom välfärdssektorn. Som lämnat stort spelrum för oseriösa aktörer, nu senast exemplifierat av pensionsfonden Allras alla märkligheter.

De utfästelser demokratin gett vad gäller sådant som skola, polis och pensioner motsvaras inte i dag av verklighetens funktioner.

Så för socialdemokratin handlar det inte ”bara” om att stå upp för demokratins värderingar. Det handlar också om att stärka demokratins handlingsförmåga.

Vilket i sin tur är detsamma som att minska handlingsutrymmet för andra intressen, i klartext de andra maktgrupperingar, främst av ekonomiskt slag som tagit över det utrymme demokratin lämnat.

Spara