L – en pinsam kuliss & dörrmatta åt M och SD
Liberalerna har blivit en pinsam kuliss och dörrmatta åt SD och M, menar Daniel Färm.
I och med omvalet av Simona Mohamsson som partiledare tycker att hon själv säkert att hon har vunnit slaget om Liberalernas framtid. Men hon har förlorat kriget. Både i väljarnas, det egna partiets – och de flesta seriösa politiska bedömares ögon. Efter den misslyckade charaden till landsmöte i helgen är det dags att ge Liberalerna precis så mycket respekt och uppmärksamhet som detta kuliss till parti förtjänar: noll. Partiets roll i svensk politik är nu bara att vara dörrmatta åt Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Liberalernas digitala landsmöte var en mardröm. Under över fyra timmar på söndagskvällen ajournerades förhandlingarna flera gånger på grund av allvarliga tekniska problem. Hela sammankomsten var uppenbart riggad av partiledningen för att ge ett förutbestämt resultat.
handlade egentligen om partiets förhållningssätt till landets mest antiliberala, rasisminfekterade och odemokratiska parti
Vägvalet handlade egentligen om partiets förhållningssätt till landets mest antiliberala, rasisminfekterade och odemokratiska parti: Sverigedemokraterna. Hade landsmötet fritt fått diskutera och fatta beslut i denna fråga igen – bara fem månader sedan man gjorde det sist – så hade utgången inte nödvändigtvis gått i linje med Mohamssons öppna armar till Sverigedemokraterna. Det vågade partiledningen dock inte riskera. Istället skulle ombuden helt opåkallat välja partiordförande – bara nio månader efter att Mohamsson valdes, och utan att hon hade avgått. Med en (1) veckas varsel. Under hot om att alla Liberalernas ministrar skulle avgå om Mohamsson inte omvaldes.
Det här kan tyckas smart. Nästan översmart. Problemet var bara att alla – från journalister till väljare och inte minst de egna partiaktiva – kunde se detta odemokratiska spel för vad det var.
Därför vann kritikerna på landsmötet också en liten men under rådande omständigheter ack så viktig seger – i en formaliafråga. En del av hela det riggade upplägget var att ombuden bara skulle kunna rösta ja till Mohamsson, som med acklamation skulle kunna säga att hon hade fått ett starkt mandat från landsmötet. Men nu fick ombuden igenom att man även kunde avstå från att rösta – uttryckligen för att visa sitt missnöje med både det politiska vägvalen och den riggade processen. Det gjorde att Mohamsson till slut valdes med pinsamt många som markerade sitt missnöje. 80 ombud avstod, medan 95 ställde in sig i ledet och röstade ja.
Få saker kan demobilisera så mycket som när en partiledning agerar maktarrogant gentemot de egna partiaktiva
Förtroendet för hennes ledarskap i det egna partiet är alltså extremt lågt. Just när valrörelsen ska starta. Få saker kan demobilisera så mycket som när en partiledning agerar maktarrogant gentemot de egna partiaktiva. Mohamsson har nu lyckats med konststycket att förlora respekt både i det egna partiet och hos journalister, bedömare och väljare som kunde se hennes pinsamt uppenbara charad och hyckleri.
Dessutom: eftersom landsmötet inte fick ta ställning till det beslut om att inte acceptera SD i regeringen som fattades i november så bör det beslutet formellt sett fortfarande gälla. Liberalernas formella linje är alltså fortfarande att rösta nej till en regering som Sverigedemokraterna ingår i. Vilket ett par kritiska ombud påpekade – lönlöst.
Tidöpartiernas strategi med denna operation är pinsamt uppenbar. Nu kan de säga att de ”på deras sida i politiken” är enade – i regeringsfrågan. I brist på sakpolitiska frågor att imponera på väljarna med lär de vilja få hela valrörelsen att handla om just detta. Problemet med denna på pappret lyckade operation är bara att patienten dog – efter en lång tids allvarlig sjukdom.
Liberalerna är numera inget riktigt parti
Liberalerna är numera inget riktigt parti. Det är en kuliss. Utan egen politik. Utan trovärdighet för sina besked – som ingen vet om man kan lita på. Utan egna väljare. Och utan många partiaktiva som nu antingen lämnar eller vägrar att valarbeta. Med en överenskommelse med riksdagens andra minst tillförlitliga parti som är vatten värt och mest innehöll självklarheter. Och med en partiledare vars förtroende internt är extremt allvarligt skadat.
Liberalernas roll i svensk politik har nu reducerats till att användas av de som verkligen bestämmer dess vägval – Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson – för säkra några procents väljarstöd till i ett val som säkert blir jämnt. Liberalerna är idag mest en dörrmatta åt Sverigedemokraterna och Moderaterna. Det är pinsamt.
Man ska inte utesluta att partiet på kort sikt kommer att få ett litet uppsving i mätningarna. Men det handlar i så fall om två saker. Dels kortsiktiga stödröster från Moderaterna och eventuellt Sverigedemokraterna. Dels att de har fått mycket uppmärksamhet i media den senaste veckan – vilket i sig brukar kunna ge ett kortsiktigt uppsving.
Låt dem tyna bort i stillhet
Oppositionen gör nu därför – av två skäl – klokt i att inte aktivt bidra till att Liberalerna får mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. Låt dem tyna bort i stillhet. Dels för att Liberalerna i praktiken inte är mer än en kuliss. Dels för att det finns andra – betydligt viktigare – saker att ge uppmärksamhet åt. Och andra motståndare att bemöta. Så fort sekundärskammen har lagt sig kan vi lägga bort skämskudden och låta skärvorna av detta parti bedriva sin sista valrörelse i tysthet och ensamhet.
Daniel Färm är politisk redaktör
