Konkurrens är inget undermedel för välfärden
Foto: Ylva Säfvelin
Ett av argumenten när regeringen Bildt öppnade välfärdssektorn för privata etableringar var att konkurrensen mellan privat och offentligt skulle höja kvalitet över hela linjen. Fortfarande är det ett argument i privatiseringsdebatten att konkurrens är bra för kvaliteten.
Det är inte helt fel – men heller inte helt rätt.
Konkurrens handlar om tävlan mellan flera olika aktörer om den grupp som kan tänkas efterfråga det som de tävlande tillhandahåller. Det tvingar alla att hålla bra kvalitet på sina produkter – annars riskerar man att slås ut. Det är sällan riktigt bra att en viss verksamhet – det må vara en livsmedelsaffär eller en vårdcentral – har ett ständigt garanterat underlag av kunder/ användare, som inte har någon annanstans att vända sig. Risken finns alltid att man slöar till lite.
Det fanns, dessvärre, många exempel i 1980-talets debatt om förnyelsen av den offentliga sektorn på bristande lyhördhet för synpunkter från brukarna. Det fanns likaså exempel på illa skötta skolor och vårdcentraler, som fick fortsätta i åtskilliga år innan någonting gjordes. Och där elever och patienter bara fick finna sig i konsekvenserna.
Så konkurrens av det slag som tvingar alla att skärpa till sig är alltså nyttig.
Men det är ju inte alltid det fungerar så idealt.
Konkurrens innebär ju, från företagens utgångspunkt, den otrevliga risken att förlora och slås ut. Så fast det privata näringslivets företrädare gärna talar om nyttan och nödvändigheten med konkurrens så försöker de enskilda företagen minimera den.
Det finns olika metoder.
Ett sätt är att gå ihop med konkurrenterna eller köpa upp dem. Ett annat är att försöka ge sitt varumärke en statusladdning som i sig själv ger konkurrensfördelar. Ett tredje sätt är att erbjuda bonusvärden som är attraktiva fast de egentligen inte har med kvaliteten i kärnverksamheten att göra, och ett fjärde är återkommande kampanjer för att ständigt hålla fast kundernas uppmärksamhet och med det styra deras efterfrågan till det egna företaget.
Mönstret finns på alla marknader, så också på de privatiserade delarna av väl- färdssektorn. Vi ser koncentrationen till allt större koncerner, vi ser den tydliga strävan att bygga statusfyllda varumärken, vi ser hur privata skolföretag lockar potentiella elever med datorer och surfplattor, och vi möter återkommande reklam för det ena eller an- dra vårdföretaget, eller den ena eller andra nätläkaren som ska få oss att tro att just den är den överlägset bästa för oss.
Mönstret på alla marknader är att vinstdrivande företag söker sig till stora och lönsamma kundgrupper, och lämnar de mindre, och de mer kostnadskrävande, åt sidan. Det gäller också inom välfärdssektorn.
Det är i de större tätortsregionerna de vinstdrivande företagen etablera sig, och inom de regionerna väljer man de mest attraktiva stads/kommundelarna. Och väljer bort sociala problemområden.
Den allra största utmaningen, den allra största svårigheten för skolan i dag handlar just om skolorna i socialt utsatta områden, vilka som regel också är skolor med höga andelar utrikesfödda elever.
De stora skolkoncernerna, för allt vad de gör anspråk på att kunna åstadkomma bättre resultat än kommunala skolor, har visat minimalt intresse för att konkurrera om dessa elever; man överlämnar dem till – just det, de kommunala skolorna.
Och det är också de kommunala skolorna, och kommunledningarna, i Södertälje, Malmö och Botkyrka, som målmedvetet lyckats höja resultaten för dessa elevgrupper. Utan, som sagt, någon draghjälp från konkurrensen med privata aktörer…
Att utvärdera kvalitetseffekterna av just konkurrensen mellan privat och offentligt inom välfärdssektorn är inte helt lätt, eftersom utvecklingen naturligtvis har påverkats av ett stort antal andra faktorer: den tekniska utvecklingen, befolkningsförändringar, kommunala besparingar, migration och så vidare. Men mycket litet tyder på att den haft någon avgörande betydelse.
Jämlikhetsutredningen skriver, exempelvis, att den i de flesta fall haft ingen eller svagt positiv effekt, i några fall svagt negativ, effekt inom skolan. En ledare i Dagens Industri skrev någonstans under coronakrisen att privatiseringarna inom hemtjänsten må ha ökat mångfalden, men inte kvaliteten.
I några fall kan man tala om direkt negativa följder, och det gäller betygsinflationen. Höga genomsnittsbetyg har blivit ett konkurrensmedel. Och ett flertal studier visar att även om fenomenet med för högt satta betyg finns i både kommunala och fristående skolor så är det de fristående som är mest generösa, och mest benägna, att sätta glädjebetyg.
Konkurrens är inget undermedel. Det är uppenbart att den inte rår på effekterna av den underfinansiering av välfärdssektorn som följt av de stora skattesänkningarna, och den fungerar långt ifrån alltid enligt de ideala modellerna. Många gånger fungerar den faktiskt tvärt emot modellerna.
Alldeles särskilt gör den det om vi har ett regelverk som direkt uppmuntrar dessa icke-ideala beteenden.
