Den liberala riksdagsledamoten – numera avgående – Carl B Hamilton förklarade nyligen varför de fortsätter stötta Sverigedemokraterna trots återkommande hatretorik mot personer med annan sexuell läggning eller religiös livsåskådning. ”Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt.” sa han.
Hamiltons uttalande var naturligtvis klumpigt. Han har bett om ursäkt för detta och lämnat sin post som riksdagsledamot. Vilket i sig underlättar för Liberalerna att stötta SD. Dock hade Hamilton nog både rätt och fel. Jag tror faktiskt att hans uttalande ger en rättvisande bild av läget i Liberalerna. Det är ett parti som pressat sig själv till att överge sina värderingar till den milda grad att endast 30-talets monstrositeter kan verka vara den yttersta gränsen.
Vi har sett många exempel på hur det som varit en röd linje visar sig vara en liten tröskel när de väl står framför den.
Samtidigt har han fel då hatretorik mot judar under många funnits i Sverigedemokraterna och trots det har liberalerna valt att stötta och stöttas av dem. Men framför allt för att radikaliseringsprocessen innebär just att gränser ständigt flyttas. Vi har sett många exempel på hur det som varit en röd linje visar sig vara en liten tröskel när de väl står framför den.
Därför är det inte särskilt trovärdigt att det skulle finnas någon sådan gräns. För om den gränsen faktiskt fanns kan vän av ordning förstås undra varför han i så fall avgick? Och om rasism är lika fel när det riktas mot muslimer som mot judar undrar man ju varför Liberalerna väljer att stödja Jomshof och Sverigedemokraterna? Logiken går helt enkelt inte ihop.
Ibland är det lätt att se ett sådant läge som hopplöst. Tre svaga partier som var valets stora förlorare bildar regering på nåder av det parti som vill göra Sverige mindre svenskt och mer fascistiskt.
Iran är ett sådant exempel. Landet har sedan många år ett lagstiftat angiverisystem, statligt program för vad som är okej eller fint inom kultur, politiskt styrda domstolar, regimkontrollerat media, svag public service…
Alla fundamentalistiska regimer, oavsett om det är baserade på religiös eller rasistisk fundamentalism verkar hämta sin styrmodell ur fascismen. Iran är ett sådant exempel. Landet har sedan många år ett lagstiftat angiverisystem, statligt program för vad som är okej eller fint inom kultur, politiskt styrda domstolar, regimkontrollerat media, svag public service, långtgående övervakning, ordningsmakt med rätt till godtyckliga kontroller och aggressiva åtgärder.
Känns komponenterna igen? Flera embryon till ett sådant samhällsbygge finns nedtecknat i Tidö-avtalet som vägleder regeringspartierna.
Mitt i allt detta får jag hopp om framtiden av de frihetstörstande iranska studenterna. De utgör generationen som växte upp under det hårda islamistiska styret, de har varit utsatta för statens stora kontroll och hjärntvätt.
Trots att regeringspartierna verkar kompromissa om liberalismen så finns de grundvärderingarna kvar hos många svenskar som nu i allt högre grad söker sig till andra partier, i stor del till Socialdemokraterna.
Trots det är det just dessa studenter som reser sig och gör revolt. Som drömmer om en sekulär, demokratisk stat. Som drömmer om ett samhälle baserad på liberalismens grundvärderingar fri från fascistiska instrument. Trots till synes omöjliga odds fortsätter de sin kamp för friheten.
Många är vi i Sverige som kämpar för att behålla och utveckla den liberala demokratin. Trots att regeringspartierna verkar kompromissa om liberalismen så finns de grundvärderingarna kvar hos många svenskar som nu i allt högre grad söker sig till andra partier, i stor del till Socialdemokraterna. Det ger hopp, glöd och många nya vänner att kämpa tillsammans med för Sverige och en bättre framtid.
Khashayar Farmanbar är entreprenör och tidigare energi- och digitaliseringsminister
