Hål i huvudet av Tidö att medvetet öka fattigdomen

En av Tidöregeringens stora politiska reformer är förslaget om ett så kallat bidragstak. I praktiken innebär det att de allra fattigaste familjerna i Sverige ska bli ännu fattigare. Syftet sägs vara att pressa fler i arbete, men resultatet riskerar i stället att bli ökad desperation, större mänskligt lidande, förvärrad psykisk ohälsa och en påtaglig risk för ökad kriminalitet, inte minst bland barn och unga.

Argumenten för ett bidragstak kan låta förföriska. Sverige beskrivs som ett land där lata socialbidragstagare lever gott på andras bekostnad, utan krav, medan hederligt arbetande människor kliver upp i gryningen och sliter ihop sina surt förvärvade och hårt beskattade löner. I den berättelsen är ilskan begriplig. Välfärdsstaten bygger trots allt på idén om att alla bidrar efter förmåga. Då kan man inte ha snyltare.

Problemet är bara att denna bild är en hittepåhistoria, utan egentlig koppling till hur det faktiskt fungerar.

När regeringsunderlaget formerades på Tidö slott handlade idéen om ett bidragstak om en maxnivå för hur mycket ett hushåll skulle kunna få i bidrag. Förslaget utreddes, bedömdes få orimliga konsekvenser och övergavs. I stället landade regeringen i det vi nu diskuterar: samma namn, men i praktiken en serie åtstramningar i försörjningsstödet, det som tidigare kallades socialbidrag.

Försörjningsstödet är samhällets yttersta skyddsnät. Det hanteras av kommunerna och prövas varje månad. Inför varje utbetalning granskas inkomster, utgifter och räkningar, och nya bedömningar görs. Det är ett system som innebär långtgående ingrepp i den personliga integriteten, förknippat med hårda krav.

Kostnaderna för försörjningsstödet har dessutom minskat under lång tid. Dels därför att nivåerna urholkats, dels därför att färre beviljas stöd. Gruppen som faktiskt får försörjningsstöd har därmed blivit alltmer koncentrerad. I dag handlar det i hög grad om människor med stora och ofta sammansatta problem, som står långt från arbetsmarknaden.

Samtidigt har fattigdomen de allra senaste åren ökat kraftigt i Sverige, och blivit mer permanent. Den sociala rörlighet som tidigare kännetecknade det svenska samhället har försvagats. Och ideella organisationer varnar för att allt fler familjer tvingas söka sig till dem för grundläggande saker som mat och barnens kläder.

Försörjningsstödet förblir ändå just det yttersta skyddsnätet. Det är inte generöst, det är inte enkelt att få, det är inte kravlöst och det är inget alternativ till arbete.

Ovanpå detta har vi under Tidöregeringen haft en snabbt stigande arbetslöshet. SD har svikit sina vallöften och medverkat till försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. Allt detta ökar trycket på kommunerna att använda försörjningsstödet även för människor som tidigare klarat sig via arbete eller försäkringssystem. Vi kan också se hur den långsiktiga trenden mot lägre kostnader på senare år vänts uppåt igen.

Men försörjningsstödet förblir ändå just det yttersta skyddsnätet. Det är inte generöst, det är inte enkelt att få, det är inte kravlöst och det är inget alternativ till arbete. Människor som lever på försörjningsstöd under längre tid har i regel mycket begränsade möjligheter att snabbt ta sig in på arbetsmarknaden.

Man kan och bör hålla fast vid arbetslinjen som moralisk princip. Hårt arbete är hedervärt, och alla har ett grundläggande ansvar för sin egen försörjning. Men att strama åt försörjningsstödet, vilket är den faktiska innebörden av bidragstaket, kommer inte att få människor att börja arbeta. Det kommer bara att göra fattiga människor fattigare.

Vill man stärka arbetslinjen finns det åtgärder att vidta. Man kan sluta montera ned Arbetsförmedlingen och i stället börja bygga upp den. Stärka samverkan med vården för rehabilitering och habilitering. Satsa på utbildning och faktiska vägar in på arbetsmarknaden.

Men den politik Tidöregeringen driver lägger inte fokus där. I stället ska människor pressas ekonomiskt, trots att det inte är där problemet ligger. Resultatet blir ett dubbelt misslyckande: arbetslösheten fortsätter att öka, samtidigt som de som redan lever under extrem ekonomisk press får det ännu svårare.

Konsekvenserna riskerar att bli både mänskligt och samhälleligt förödande. De experter och intresseorganisationer som varnar för att försämringarna driver unga människor i klorna på gängen har fog för sin oro. Redan i dag ser vi hur det psykiska lidandet, och även dess mest fruktansvärda konsekvens, självmord, ökar bland människor med försörjningsstöd. Den nattsvarta utvecklingen lär snarare förstärkas.

Att driva igenom en sådan politik är, i brist på bättre ord, rent hål i huvudet.

Johan Sjölander är verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden