Ideellt engagemang för miljarder förutsätter grundfinansiering
Högerregeringens neddragningar på folkbildning och samlingslokaler för folkrörelserna får förödande konsekvenser, skriver Nina Andersson.
Vad har kulturminister Parisa Liljestrand (M) och utbildningsminister Simona Mohamsson (L) gemensamt? Tanken går till ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och mycket ska bort och är fel, fel, fel. Men just här är rätt svar bokstaven B. Båda har formulerat sin politik i allitterationer på B där Liljestrands kulturpolitik ska handla om barn, bildning och beredskap medan Mohamsson vill att man ska bry sig, bilda sig och bete sig.
Bildning framstår alltså som centralt för båda dessa ministrar. I Liljestrands nu islagda prestigeprojekt med en svensk kulturkanon argumenteras det också för att bildningen och studiecirklarna är en bärande metod för att ge liv till listan och i beredskapsspåret återkommer också bildningen med jämna mellanrum. Det är helt begripligt eftersom det är en oslagbar form för gemensamt lärande och för att nå ut brett. Det är däremot helt obegripligt hur dessa två ministrar samtidigt medverkat till den största neddragningen på folkbildningen i modern tid.
En tredjedel av pengarna har försvunnit under mandatperioden med omfattande konsekvenser. Nästan var tredje studieförbundslokal har fått stänga och det har gjorts nedläggningar i minst 4 av 10 kommuner. Så drakoniska nedskärningar slår brett och överallt men hårdast drabbas landsbygden där folkbildningsarrangemangen minskat med 20%. Siffrorna är hämtade från rapporten ”Vid vägs ände?” som Folkbildningsrådet med fler tog fram förra året. Även om jag, varje gång, häpnar över sifforna är de i sig ingen nyhet.
det ideella arbetet inom just studieförbunden 2023 uppgick till dryga 1,6 miljarder kronor
Något underrapporterat är dock konsekvenserna för det ideella arbetet. Parisa Liljestrand missar som bekant aldrig ett tillfälle att prata om hur bortskämda kulturarbetare är och att man faktiskt måste anstränga sig för att hitta annan finansiering än bidrag. Då kan det vara intressant att veta att det ideella arbetet inom just studieförbunden 2023 uppgick till dryga 1,6 miljarder kronor. Notera miljarder, det är inte växelpengar direkt. Samma siffra 2024, när nedskärningarna börjat få effekt, är 1,34 miljarder kronor.
Utöver de dramatiska nedskärningarna i statsbidrag har alltså studieförbunden tappat 260 miljoner i egenfinansiering. Och den som är intresserad av beredskap eller att människor ska bry sig inser förstås att det är något mycket större än pengar som går förlorat när folk slutar engagera sig i det gemensamma.
ideellt engagemang i större skala är beroende av att det finns en struktur för det
Det är helt enkelt så att ett ideellt engagemang i större skala är beroende av att det finns en struktur för det. Det måste finnas en lokal dit man kan gå, någon att fråga hur man gör och kanske en liten sommarfest för de ideella cirkelledarna. Det krävs en politik för att möjliggöra människors vilja att ta ansvar och vara en del av samhället. Det innebär inte bara att lägga tillbaka de pengar som den här regeringen skurit från folkbildningen.
Samlingslokalerna som Folkets Hus och folkparkerna, ungdomsorganisationer och andra kulturorganisationer har fått kraftigt sänkta stöd under de gångna åren. Och det märks överallt – men allra mest på landsbygden och i förorterna. Alltså där vi som mest behöver satsa på samhällsbärande och demokratifrämjande verksamheter för att kompensera för andra trender i samhället.
Det är hög tid att bejaka kraften i människors ideella engagemang, vi har kort och gott inte råd att låta bli.
Nina Andersson är ledarskribent

