Europa kan behöva skaffa en egen förmåga till kärnvapenavskräckning mot Putinryssland

Det finns idag drygt 12 000 kärnvapenstridsspetsar i världen. USA och Ryssland har tillsammans cirka 90 procent av dessa. De två nukleära supermakterna har som bekant avskräckt varandra från att använda dessa under stora delar av kalla kriget och fram till våra dagar. Man kan säga mycket om denna terrorbalans, men den har de facto bidragit till att ingen kärnvapenmakt har använt kärnvapen mot andra länder. De enda gånger som kärnvapen har använts i krig var under andra världskrigets slutskede – innan denna terrorbalans etablerades.

kärnvapen är i sig en styggelse

Låt oss vara tydliga med en sak: kärnvapen är i sig en styggelse. Att använda dem skulle kunna utplåna hela städer, och i förlängningen riskera hela vår existens. Alla sunt tänkande varelser önskar att kärnvapen aldrig borde ha uppfunnits. Men nu finns de. Det går tyvärr inte att ”stoppa in anden i lampan igen”.

För att hantera detta har det globala samfundet i stället arbetat med icke-spridning, nedrustning och avspänning. Det har delvis fungerat. Antalet kärnvapenstridsspetsar har bara de senaste 20 åren minskat med 57 procent. Samtidigt har deras ”effektivitet” ökat. Dessutom har flera nya kärnvapenmakter tillkommit under årens lopp: Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea.

Problemet för Sveriges och det demokratiska Europas säkerhet idag är Trumps nya säkerhetspolitiska strategi. Innebär hans nya fokus på västra halvklotet samt ovilja mot Nato och det demokratiska Europa även att USA inte längre upprätthåller kärnvapenavskräckningen visavi Ryssland?

Utan att spekulera allt för mycket om vad avsaknaden av en trovärdig kärnvapenavskräckning mot Ryssland skulle kunna leda till, så kan man konstatera att det inte vore bra för vår självständighet och säkerhet.

vad skulle krävas om USA skulle dra tillbaka eller skapa tvivel kring trovärdigheten bakom den kärnvapenavskräckning som ska skydda Europa?

Mot kärnvapenhot räcker konventionella militära förmågor inte långt. Så vad skulle krävas om USA skulle dra tillbaka eller skapa tvivel kring trovärdigheten bakom den kärnvapenavskräckning som ska skydda Europa?

Lärdomen från Trump är att Sverige inte kan förlita sig helt på ett annat västligt lands löften om kärnvapenskydd – eftersom sådana lätt kan brytas. Skulle ett Storbritannien som styrs av Nigel Farages högerpopulistiska och isolationistiska parti – eller Le Pens motsvarighet i Frankrike – verkligen på ett trovärdigt sätt stå upp för en kärnvapenavskräckning som gäller hela det demokratiska Europa, inklusive Sverige?

Att ”gå tillbaka” till en from förhoppning om att Putin inte ska använda hot om kärnvapen för att tvinga kärnvapenfria länder till underkastelse och etablera en rysk ”intressesfär” duger inte. Ukraina överförde 1994-96 sin relativt stora kärnvapenarsenal till Ryssland för destruktion – i utbyte mot säkerhetsgarantier från både Ryssland, Storbritannien och USA om att landets självständighet och territoriella integritet skulle respekteras. Vi vet alla vad de löftena var värda.

Detta är en fråga som väcker starka känslor inte minst inom svensk socialdemokrati. 1945-72 hade Sverige ett program för att utveckla egna kärnvapen. Inte minst den socialdemokratiska kvinnorörelsen var ledande i att detta avvecklades. Många har trott att Sverige därefter intog en långtgående pacifistisk linje. Men faktum är att avvecklingen av det egna kärnvapenprogrammet skedde i utbyte mot hemliga löften från USA om att Sverige, som formellt var neutralt, ändå skulle omfattas av det amerikanska kärnvapenskyddet.

Svensk socialdemokrati kan vara stolt över att under årtionden ha drivit på för nedrustning

Svensk socialdemokrati kan vara stolt över att under årtionden ha drivit på för nedrustning, icke-spridning och avspänning. Det var och är viktigt. Men den rollen kunde trots allt tas under skydd av USA:s kärnvapenparaply. Förgrundsgestalten inom den socialdemokratiska kvinnorörelsens kärnvapenmotstånd, Inga Thorsson, verkade i en tid långt före Trump, då USA var en garant för att Sovjetunionen inte skulle göra hela Västeuropa till sina lydstater. Nu vet vi att Ryssland styrs av en brutal fascist.

Det mest naturliga vägvalet för många är nog att ”sitta still i båten” och hoppas att USA på ett eller annat sätt fortsätter att upprätthålla kärnvapenavskräckningen för sina europeiska allierade. Det är på kort sikt en rimlig utgångspunkt. Det är i sig en nödvändighet att paraplyet förblir uppfällt åtminstone under en övergångstid. Men det är som bekant inget som vi styr över själva. Om Trump får för sig något, så gäller det. Långsiktigt behöver det demokratiska Europa – oavsett allt annat – ta över huvudansvaret för sitt eget försvar. Det är inte orimligt att det även gäller kärnvapenavskräckningen.

ett ”coalition of the willing”-samarbete mellan ledande industrinationer som Sverige, Tyskland och Frankrike

Exakt om, när och hur det demokratiska Europa skulle kunna utveckla en egen, men gemensam, kärnvapenavskräckning behöver givetvis utredas och förhandlas. Det skulle exempelvis kunna ske inom ramen för ett ”coalition of the willing”-samarbete mellan ledande industrinationer som Sverige, Tyskland och Frankrike – som ett separat samarbete alternativt helt eller delvis inom ett mer europeiskt dominerat Nato.

Man skulle även behöva avgöra om en gemensam europeisk kärnvapenkapacitet i så fall skulle innefatta både en förstahands- och andrahandsslagförmåga, samt hur en fördelning mellan luft-, land- och havsbaserad förmåga ska se ut. Oavsett, så skulle Sverige med sina Gripenplan och A26-ubåtar kunna bidra till ett sådant samarbete med viktig kompetens om möjliga kärnvapenbärare och industriell kapacitet. Man behöver även bestämma hur mandat och kommandostruktur för en sådan avskräckningsförmåga skulle se ut för att vara trovärdig.

Att utveckla en egen kärnvapenavskräckning skulle inte gå över en dag. Det skulle stöta på motstånd. Det skulle behöva ske i ordnade former.

USA:s kärnvapenavskräckning skulle fortfarande behöva gälla under tiden som en egen europeisk avskräckningsförmåga utvecklas – som en sorts inkubator. Ett starkt argument mot att utveckla en egen kärnvapenkapacitet är att det ökar risken att just vi blir Putinrysslands måltavlor om och när de ryska trupperna inte längre är uppbundna i Ukraina. Samtidigt är Putin expert på att att skrämmas verbalt, och det är viktigt att inte låta den ryske diktatorn avgöra våra säkerhetspolitiska vägval. Till syvende och sist handlar det om vilka faktiska förutsättningar Ryssland skulle ha att ”straffa” Sverige så länge USA upprätthåller kärnvapenskyddet. Om USA verkligen vill dra sig tillbaka, så behöver de åtminstone skydda utvecklandet av ett eget europeiskt alternativ.

Att utveckla en egen kärnvapenkapacitet skulle dessutom behöva ske på ett sådant sätt att det inte motverkar de övergripande nedrustningsambitionerna. Men så länge Europa lever under ett mer eller mindre uttalat kärnvapenhot från Ryssland så är det svårt att se något annat sätt att upprätthålla en trovärdig avskräckning.

Den enda riktigt långsiktiga lösningen på detta existentiella hot är att fortsätta att kraftigt reducera antalet kärnvapen i världen. Men helt fri från detta gissel kommer vi tyvärr inte att bli. Vi måste istället lära oss att hantera, kontrollera och balansera risker samt minska hot om användande av dem. Det sker på sikt bäst tillsammans inom ramen för Olof Palmes idé om gemensam säkerhet och avspänning. Tyvärr är det snarare principen om den starkes rätt som präglar både Putinryssland och USA:s agerande just nu.

Kärnvapenavskräckning handlar i hög utsträckning om psykologi och trovärdighet. Om det går att ifrågasätta USA:s garantier om vedergällning vid ett ryskt kärnvapenanfall mot det demokratiska Europa, så behövs en annan trovärdig avskräckning – som vi i det demokratiska Europa själva har kontroll över.

Daniel Färm, politisk redaktör