Annons:

Daniel Färm: Kan lösningen vara en S-MP-C-regering som budgetsamarbetar med V?

Jag hade kunnat rasa mot Vänsterpartiet för att de inte har fattat hur Socialdemokraterna försökte hantera frågan om hyressättning i nyproduktion. Jag hade kunnat beteckna dem som VänsterPartiet Klantskallarna för att de har fällt en socialdemokratiskt ledd regering på en fråga som de inte har förstått att Socialdemokraterna precis höll på att desarmera.

hade kunnat beteckna dem som VänsterPartiet Klantskallarna

Jag hade kunnat peka på att det hade varit en poäng med att låta regeringen presentera ett förslag efter remissinstanserna. För då hade de kunnat se att det som på pappret (punkt 44 i Januariavtalet) kan ha sett ut som marknadshyror (förvisso bara för 0,5% av beståndet – men ändå) de facto inte hade blivit det.

Jag hade kunnat göra detta till en huvudlinje just nu. Men det kommer jag inte att göra. Först måste vi dock klara ut ett och annat kring frågan som åtminstone optiskt utlöste krisen.

Det var i januari 2019 viktigt för Centerpartiet och Liberalerna att kunna visa upp ”liberala” framgångar för borgerliga väljare, opinionsbildare m fl – för att motivera att de var beredda att spräcka Alliansen och stödja Stefan Löfven som statsminister. En av de punkterna handlade om friare hyressättning i nyproduktion.

knappast den viktigaste frågan för landets hyresgäster

Man kan diskutera hur allvarliga konsekvenserna av detta skulle bli. Det är alltså bara cirka 0,5% av beståndet som omfattas. Inga av de befintliga hyresbostäderna. Inga nyproducerade som får investeringsstöd. Hyresgästföreningen har varit starkt kritiska till skrivningen om detta i Januariavtalet, och vill inte se det förslag som utredaren lämnade förverkligas. Samtidigt säger Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder att frågan om fri hyressättning i nyproduktion inte är den viktigaste frågan för landets hyresgäster. Vissa hävdar att Linder har uppmanat Vänsterpartiet att fälla regeringen enbart på basis av utredningsförslaget. Men på en direkt fråga säger sig Hyresgästföreningen inte ha uppmanat Nooshi Dadgostar att rösta för SD:s misstroendeförklaring. De vill enbart fokusera på sakfrågan, och lägger sig inte i hur partierna agerar i regeringsfrågan.

Inte heller utifrån en socialdemokratisk horisont var utredningen ett förslag som drar i rätt riktning. Det är inte den här typen av reformer som är avgörande för att öka bostadsbyggandet i Sverige, förklarade Morgan Johansson i Ekots lördagsintervju. Det är inte minst investeringsstödet som har gjort att det byggs mer i Sverige just nu än på mycket länge. Dessutom är det sådant här som – oförsiktigt hanterat – skulle kunna innebära ett första litet, litet, steg mot ett systemskifte. Inte alls på det överdrivna sätt som Dadgostar hävdade. Men ändå i riktning mot marknadshyror.

Enter: det politiska hantverket.

Det är här Vänsterpartiet inte har förstått hur viktigt det är att det var en socialdemokratisk minister – dessutom en av de mest erfarna: Morgan Johansson – som skulle genomföra förändringarna. Johanssons strategi var att säkerställa att Centerpartiet kunde få visa upp sin trofé på pappret. Processen skulle fortgå. Punkt 44 skulle kunna bockas av. Regeringsunderlaget skulle kunna vara intakt.

så många begränsningar och förbehåll att marknadsmekanismen de facto skulle sättas ur spel

Men i verkligheten tänkte Johansson införa så många begränsningar och förbehåll att marknadsmekanismen de facto skulle sättas ur spel. Det handlade bland annat om att inte införa fri hyressättning när förhållandena ändrades (till exempel att det byggs en spårvagns- eller tunnelbanestation i närheten, vilket ökar attraktiviteten på bostäder i hela området) eller när en ny hyresgäst tillträder. Därmed skulle fastighetsägaren bara ha viss frihet att sätta hyran (inom rimliga gränser och fortfarande reglerat) när bostaden var helt ny. Skadan som marknadshyror innebär skulle därmed vara reducerad till i det närmaste noll.

Det här handlade inte om att lura Centerpartiet. Jag är övertygad om att det fanns ett samförstånd – uttalat eller ej – om att hitta en ”snygg” lösning på frågan.

Mer problematiskt var att gå ifrån själva modellen med att parterna förhandlar fram hyrorna i Sverige. Även om det var för ett litet fragment av beståndet. Men här hade det kunnat finnas en möjlighet i den lösning som presenterades precis på slutet: att låta parterna förhandla fram en modell för hyressättning i nyproduktion.

ett svepskäl för att reagera mot en annan skrivning i Januariavtalet: förnedringsklausulen

Även det avfärdades dock av Dadgostar. Det var orimligt oresonligt av vänsterpartiledaren. Om misstroendet över huvud taget hade handlat om hyresfrågan. Nu blev den ett svepskäl för att reagera mot en annan skrivning i Januariavtalet: förnedringsklausulen, som stipulerade att just Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande över den politiska inriktningen i Sverige.

Det är synd att Vänsterpartiet inte kunde vara ärliga med att det var den ”punkten” i Januariavtalet som de ville markera mot. Det hade de fått mycket mer sympati för. Nu blev argumentationen mycket svag: att reagera mot något som inte ens var ett regeringsförslag än, som bara berörde 0,5% av beståndet, som byggde på hypotetiska spekulationer och sluttande-plan-resonemang. Mycket få bortom den hårdaste vänsterpartistiska kärnan (och skadeglada högerpolitiker) tyckte att det var rimligt att fälla en socialdemokratiskt ledd regering på en sådan fråga. En regering som man dessutom direkt efter misstroendevoteringen bedyrade att man ville ha tillbaka. Med förklaringen ovan i denna text blir rimligheten ännu mindre.

Vem var det som kom på den sjuka idén?

Men, som sagt var: detta handlar inte om hyresfrågan. Det handlar om vad som händer med ett parti som upplever sig förnedrat och hunsat. Som förutsätts stödja en regering – men ändå pekas ut som det enda parti som inte bör få något som helst inflytande över den politiska inriktningen. Vem var det som kom på den sjuka idén? Vem tyckte att det var smart att offentligt förnedra ett parti som man var beroende av? Jo, det enda partiet i samarbetet som egentligen inte ville vara där: Liberalerna. Minst halva detta redan mycket lilla parti ville redan under Björklund hellre ge Sverigedemokraterna inflytande än att inleda ett samarbete med Löfven. Men när Centerpartiet så tydligt gick ut och markerade mot en sådan linje kunde partiledningen inte göra annat än att ta samma steg. Men då ville de göra det under – för vänstersidan – så förnedrande former som möjligt.

Den som är van vid förhandlingar vet en sak: man ska aldrig, aldrig (sa jag aldrig?) förnedra motparten. Man ska aldrig göra så att den som man ska skaka hand med eller är beroende av behöver förlora ansiktet. Därför var förnedringsklausulen idiotisk redan från början. Det skrev jag också redan i den allra första analysen efter att Januariavtalet presenterats. Men Liberalerna brydde sig inte. De var inte där för att skapa något långsiktigt. Den nya partiledaren Nyamko Sabuni behövde bara tid att köra över halva sitt eget – redan starkt decimerade – parti först.

Midsommarkrisen 2021 är onödig, orimlig, oansvarig. Och ändå kanske början på något nytt, något bättre.

Ett nytt nära samarbete inleds mellan tre partier: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet

En möjlig väg framåt i detta läge skulle kunna vara följande – via talmansrundor eller nyval:

  • Ett nytt nära samarbete inleds mellan tre partier: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Alla tre skulle då ingå i en ny gemensam rödgrön progressiv-socialliberal regering: Löfven III.
  • Dessa tre partier har dessutom ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet vinner det som man ville vinna: att inte pekas ut som ett parti som inte ska ha något inflytande. Det är en högst rimlig begäran. De kan även vara med och bidra med idéer och förslag.

Vänsterpartiet kommer ändå behöva betala ett pris

Men Vänsterpartiet kommer ändå behöva betala ett pris för sitt konfrontativa agerande i samband med avsättandet av regeringen Löfven. Exempelvis att det sakpolitiska inflytandet över en budget inte blir lika omfattande som tidigare. Detta för att möjliggöra att en sådan budget över huvud taget ska gå att få ihop.

Jag fattar att Vänsterpartiet i så fall skulle kunna få mersmak, och tro att detta skulle vara en väg till omfattande inflytande över en rödgrön regerings ekonomiska politik. Jag vill stoppa sådana eventuella förhoppningar redan där. För det kommer inte att vara möjligt.

De kanske kan få en ny deal om hyrorna: låt parterna hitta en lösning, och om de inte lyckas så får Morgan Johansson genomföra sina begränsningar av reformen. Exempelvis.

I ett sådant läge kan Vänsterpartiet säga att man inte köper detta. Att det är oacceptabelt. Att man ju då fortfarande inte har fått den respekt som man förtjänar.

Det är nu man måste stanna upp och lyfta blicken.

Dels behöver Vänsterpartiet inse alternativet: en högerregering med stöd av SD. Det är på allvar nu.

Dels behöver Vänsterpartiet erkänna att man nog trots allt mår bäst utanför en regering. Jag säger inte detta för att provocera, utan för att jag efter att ha följt Vänsterpartiet hyfsat nära i 25 år vet att de i första hand är ett påtryckarparti, inte ett parti som mår bäst av att behöva ta ansvar – också för svåra beslut. För det måste man vara beredd att göra när man ingår i en regering.

då gäller det att inte bli åpen

Men det är också så att Dadgostars agerande har väckt en hel del ont blod inom socialdemokratin. Och inom Miljöpartiet. Och inom Centerpartiet. Hon ville ha en enda liten sak: att punkt 44 skulle strykas. S, MP och C kan ge henne mycket mer. Men då gäller det att inte bli åpen och göra ”mycket vill ha mer” till sitt nya valspråk. Det finns många socialdemokrater med knutna nävar som inte skulle acceptera att Dadgostars radikala agerande skulle ”löna sig” allt för mycket.

Centerpartiet, som behöver släppa sitt märkliga likställande av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna

På ”andra sidan” finns Centerpartiet, som behöver släppa sitt märkliga likställande av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det stämmer verkligen inte – på något sätt. Centerpartisterna behöver inte vara rädda för att de andra borgerliga partierna skulle kritisera Lööf för att samarbeta med Vänsterpartiet. Det har de ju själva gjort en principsak av att göra under den här mandatperioden. Både i budgetfrågor och för att avsätta regeringen Löfven.

Är detta lösningen på Midsommarkrisen 2021? Kanske. Kanske inte. Det är omöjligt att väga samman alla – rationella och känslomässiga – faktorer i detta läge. Men det är en idé, som kanske kunde vara värd att överväga.

För i vassen lurar högern. Ulf Kristersson går just nu runt och provar nya kostymer som kan fungera för en statsminister. Jimmie Åkesson skriver vidare på sin redan mycket långa kravlista på allt utom ministerposter – men där 90 procent ändå handlar om att gå från en mycket stram migrationspolitik till en politik som inte bara är emot invandring, utan invandrare. Och Ebba Busch funderar över hur hårt drevet kommer vara mot den första ministern som står under åtal.

Detta skulle vara en regering som struntar i klimatet, jämställdheten, välfärden och pensionerna.

Nu har Centerpartiet och Vänsterpartiet möjlighet att bidra till en annan väg: en väg som väcker hopp om framtiden. Jag ber till Midsommarguden att de ska orka.

 

 

Annons: