Daniel Färm: Därför väljer så få att arbeta i välfärden
Foto bakgrundsbild: Janerik Henriksson/TT
Välfärd är att kunna färdas väl genom livet. Tyvärr färdas inte lärare, socialsekreterare, hemtjänstpersonal och vårdpersonal väl genom sina yrkesliv. Vi sitter nu på en tickande bomb. Om inget radikalt görs kommer den svenska välfärden att kollapsa – av personalbrist. Det visade en av Socialdemokraternas arbetsgrupper i veckan.
I en träffsäker humorsketch från SVT försvarar en förskollärare (Suzanne Reuter) att hon tjänar 120 000 kr i månaden. Hennes svar är först att det är styrelsen som beslutar om hennes lön, att lönen styrs av marknaden och att ”alla” förskollärare i USA också har en fallskärm på tre miljoner kronor. Sedan hotar hon att flytta förskoleverksamheten utomlands.
Skrattet fastnar snabbt i halsen. Arbetare i kommuner och regioner (varav 80 procent är kvinnor) tjänar i genomsnitt cirka 27 000 kronor i månaden. Privatanställda tjänstemän inom bygg- och tillverkningsindustrierna tjänar i snitt cirka 50 000 kronor i månaden.
de närmaste sju åren behöver kommuner och regioner anställa svindlande 410 000 personer
Över 100 000 lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och andra välfärdsproffs har valt att lämna sina yrken. Sjukrivningarna bland kommunanställda är drygt 70 procent högre än bland privatanställda. Och de närmaste sju åren behöver kommuner och regioner anställa svindlande 410 000 personer. Minst. Om marknadsteoretikerna hade haft rätt, så skulle ju denna brist innebära att priset på arbetskraft – lönerna – i välfärden steg kraftigt. I stället har vi en strukturell lönediskriminering.
Ändå är faktiskt andra brister än de låga lönerna mest avgörande för att så få vill arbeta inom välfärdsyrkena:
administrativa arbetsuppgifter har lagts på medarbetarna – på bekostnad av tid för att förbereda lektioner och tillräcklig tid med brukare och patienter
Privatisering och marknadsstyrning inom välfärden har distanserat politiken från styrningen av verksamheterna. Överdrivna kontrollmekanismer har ersatt tillit till professionerna. Och administrativa arbetsuppgifter har lagts på medarbetarna – på bekostnad av tid för att förbereda lektioner och tillräcklig tid med brukare och patienter.
Resurserna till välfärden har inte höjts lika mycket som behoven har ökat. Med en allt äldre befolkning, fler barn på fritids och förskola, att vården klarar att behandla fler sjukdomar och skador, tyngre och mer komplexa arbetsuppgifter, underbemanning och allt svagare ekonomi hos kommunerna samt otillräckligt utjämningssystem rör vi oss mot en smärre katastrof.
Förväntningarna på och behoven av välfärd har ökat kraftigt de senaste årtiondena. Men resurserna och personaltätheten har inte ökat i samma utsträckning. Resultatet har blivit fysiskt tunga arbetsuppgifter blandat med en känsla av otillräcklighet, etisk stress samt hot och våld mot de anställda.
Utan personal stannar välfärden. Och utan välfärd stannar övriga samhället
Utan personal stannar välfärden. Och utan välfärd stannar övriga samhället. Reuter och Skoog förklarar varför det är rätt att den högst fiktiva förskolläraren har tio gånger så hög lön som ”en man som jobbar med datorer”: ”Om jag inte tar hand om hans barn, så kan han inte utföra sitt arbete. Ingen förskola – ingen dator.”
Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken
