Anne-Marie Lindgren: Utan rättssäkerhet ingen demokrati

Liberaler talar gärna om den moderna demokratin som just ”liberal”. Till de grundläggande kraven i denna demokrati, hör rättssäkerheten. Det går allts inte att vara liberal – eller vad det beträffar demokrat över huvud taget – utan att hålla hårt just på rättssäkerheten.

Och då är det bara att något förskräckt notera att Tidöavtalet slirar betänkligt i det avseendet. Flera av punkterna öppnar för påtagligt godtycke från rättsväsendet, det vill säga precis just det som skapar rättsosäkerhet.

Det gäller om den redan hårt kritiserade punkten om möjligheten att ”utvisa utlänningar på grund av bristande vandel”. Ett antal exempel på sådan ”bristande vandel” räknas upp, varav somliga i sig själva är farligt luddiga – och så, som slutkläm ”om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”.

Den här typen av obestämda och rent ut sagt flummiga kriterier inte bara öppnar för – utan snarast tvingar myndigheter till – subjektiva bedömningar av ett slag som inte hör hemma i en rättsstat.

Och vem ska bestämma vilken sorts levnadssätt som, utan att vara brottsligt i någon som helst bemärkelse (brottslighet ingår i den tidigare uppräkningen), är så hotfullt för Sverige att en person, som bedömts ha behov av skydd mot förföljelse eller krig i hemlandet, ändå ska skickas tillbaka dit?
Den här typen av obestämda och rent ut sagt flummiga kriterier inte bara öppnar för – utan snarast tvingar myndigheter – till subjektiva bedömningar av ett slag som inte hör hemma i en rättsstat.

Som ”bristande vandel” räknas ”association med kriminell organisation, nätverk eller klan”. Alltså vaga och flytande kriterier som kan tolkas tämligen skönsmässigt. ”Klan” är ju över huvud taget ett oprecist begrepp, likaså ”nätverk”, och ”association” är lika oprecist det. Om man definierar ”klan” som en form av utvidgad släktkrets så kan ju alla inom denna krets betraktas som ”associerade” – men om nu vissa inom denna krets är kriminella betyder det ju inte att alla sysslingar och bryllingar också är det. Även om de umgås familjevis.

Det finns en grundläggande rättslig princip att människor endast ska dömas efter egna handlingar – inte efter andras. Idén att man ska kunna utvisa folk enbart för att de haft kontakt med kriminella släktingar eller bekanta är en orimlighet i förhållande till denna rättsprincip. Och får mig att undra om det här i själva verket innebär att SD fått igenom idén att hela familjer ska kunna utvisas, om en medlem av den doms för brott.

Det finns mer än den här vandelsparagrafen att undra över, som hemliga tvångsmedel i brottsbekämpande syfte. Här finns redan en statlig utredning, som för övrigt just avlämnat ett betänkande, och som behandlat frågan om olika former av (hemlig) elektronisk övervakning, typ mobiltrafik. Det framgår redan av direktiven till den utredningen att det handlar om avsevärt utökade befogenheter i förhållande till nuläget. Att den nya regeringen tydligen vill gå vidare utöver detta, innan de lagda förslagen ens prövats, känns oroande.

Men för all del, det kan ju vara så att man var okunnig om att den här utredningen redan fanns. Det är i så fall inte mindre oroande.

Det går naturligtvis inte att komma ifrån att dagens allt våldsammare brottslighet kräver nya och bredare åtgärder lagstiftningsvägen. I den mån det strider mot vad vi tidigare ansett vara rimligt måste det vägas mot de skador som uppstår om möjligheterna att ingripa mot brottsligheten är otillräckliga. Det är INTE detsamma som att man kan strunta i problemet med konsekvenserna för rättssäkerheten. Tvärtom måste man vara oerhört uppmärksam på riskerna – för att med det kunna bygga in spärrar mot dem.

Tidö-partierna verkar inte ens vara medvetna om att det finns några risker. Det är inte det minst oroande. För här finns en del inte alltför långt tillbaka liggande erfarenheter att betänka.

1970- och 80-talsdebatterna om IB och Säpo är ett exempel. Det finns självklara skäl till att det behövs organisationer som av diverse säkerhetsskäl måste arbeta delvis i hemlighet. Men erfarenheterna lär oss också att just hemlighetsfullheten skapar riskabla gråzoner, där enskilda individer helt oberättigat kan råka illa ut. För det viktiga syftet med kontrollerna, riskerna om man missar något allvarligt tillsammans med den nödvändiga uppmärksamheten mot allt som verkar avvikande – det kan skapa en atmosfär där tydliga övertramp i det goda syftets namn blir allt mer tillåtna.

En annan erfarenhet handlar om den gamla steriliseringslagstiftningen, den som gällde mellan 1934 och 1976. Över 60 000 människor steriliserades efter myndighetsbeslut av det huvudsakliga skälet att de inte ansågs lämpliga att föda eller ta hand om barn. Och tja, i inte obetydlig utsträckning handlade sterilisering på grundval av det som kallades ”social indikation” just om – vandel. Personer som inte levde riktigt som det etablerade samhället tyckte att folk borde leva.

Att det låg en hel del av övergrepp och oerhört mycket av rättsosäkerhet i detta mot människor i utsatta positioner det är vi i dag väl medvetna om. Vi har haft, och har, en intensiv debatt om det.

Då ska vi verkligen inte göra samma typ av misstag en gång till.