När Tomas Kronståhl, riksdagsledamot (S) för Kalmar län med ansvar för jaktfrågor och Isak From, riksdagsledamot (S) för Västerbottens län och tidigare ansvarig för jaktfrågor, skrev en debattartikel om linjen kring vargjakt blåste många åsikter upp. I sociala medier har artikeln debatterats flitigt och nu publiceras här två svar med förankring inom både Klimatsossarna och Svenska Rovdjursföreningen.

”Det finns inte för mycket varg i Sverige”

Isak From och Tomas Kronståhl sällar sig nu till extremhögern med sin populistiska och vinklade debattartikel om vargen och landsbygden.

Med rötterna i socialdemokratin är det beklagligt att läsa om Socialdemokraternas nya hållning i varg- och jaktfrågan. Ett parti som ska stå för solidaritet borde också stå för en solidaritet med de vilda djur som vi delar vår planet med. Socialdemokraterna verkar nu mer se de vilda djuren som levande köttstycken som människan efter behag ska kunna skjuta och kontrollera. Med den synen kommer vargen i kläm som en konkurrent till människan om viltet.

Om Socialdemokraterna säger sig vara måna om att stå för en balanserad syn, borde man vara extra noga med att inte sprida faktafel och överdrifter som skribenterna gör.

Jakten framställs som ett oproportionerligt stort intresse i Sverige. Endast 260 000 personer löser jaktkort i Sverige. Inget nämns om att enligt SCBs senaste statistik är 49 procent av Sveriges befolkning över 16 år ute i naturen varje vecka. Det innebär att närmare fem miljoner människor säkert skulle uppskatta ett rikare djurliv i våra skogar i stället för att djuren dödas för nöjes skull.

Nej, vargstammen är inte 460 individer före valpningen, utan i oktober. På våren före valpningen men efter licensjakt, skyddsjakt och annan dödlighet var antalet betydligt färre. Förmodligen obetydligt över lägsta nivån på 300 individer.

Riksdagen har inte slagit fast ett mål för vargpopulationen på mellan 170 och 270 vargar. Det var ett förslag på en lägstanivå som inte får underskridas, inte en högstanivå. Det är jaktintresserade som aktivt sprider den missuppfattningen för att minimera antalet vargar.

Skribenterna hävdar att 2 000 vargar i Skandinavien skulle vara en ytterlighet i debatten. Har de helt missat att 18 stycken framstående forskare i tidskriften Science nyligen skrev att för en långsiktig överlevnad behövs minst 2 000 individer av den isolerade skandinaviska vargstammen? Detta bekräftades också nyligen vid COP15-mötet i Montreal som beslutade att de 500 ska gälla när man beräknar populationsstorlekar, vilket innebär minst 2 000 vargar. Oavsett vad Isak From och Tomas Kronståhl anser kommer Sverige tids nog att behöva anpassa sig till dessa fakta. Varför försöka motverka en oundviklig utveckling i stället för att börja anpassa sig till situation? Något som många andra länder redan har gjort med vargstammar på flera tusen individer.

Likt partierna på högerkanten framförs ogranskat vargen som ett problem för landsbygden och tamdjurshållningen. Totala ersättningen till tamdjurshållningen för skadade djur av varg uppgår till cirka 0,5 miljoner per år. Det ska jämföras med industrins totala omsättning på 200 miljarder.

I årets licensjakt skjuter man utan att reflektera bort vargrevir i områden där vargrelaterad turistnäring har ett starkt fäste. Näringar som skapar arbetstillfällen och miljonintäkter till landsbygden. Varför värnar skribenterna inte dessa arbetstillfällen?

Jag förstår att det kan var en oro med löshundsjakt i ett vargrevir, men vad är det som säger att löshundsjakten ska få fortsätta helt ogranskad?

Löshundsjakt innebär att hundratals hundar skadas och dödas i trafiken, av vildsvin eller av jägarna själva årligen men endast ett fåtal av varg. Varför diskuteras inte alternativa jaktformer där inte hundars liv riskeras? Löshundsjakt bidrar till omfattande viltolyckor. En effekt som inte studeras, vilket borde vara en självklarhet när minskandet av trafikolyckor är i fokus.

Löshundsjakt innebär att lösa hundar skadar och dödar tamboskap. Här finns ingen tillgänglig statistik men problemet är mycket större än vad som är allmänt känt.

Att propagera för att en jaktform med så omfattande problem ska bli ett kulturarv gynnar enbart de med jaktintresse. Det gynnar inte samhället och det gynnar definitivt inte hundarna som utsätts för detta ”kulturarv”.

Hur kommer det sig att jakten har så oproportionerligt stor påverkan i Sverige? Grundproblemet är de omfattande ekonomiska bidragen som betalas ut till jägareförbunden för viltvård, varför betalas inget till naturvårdsorganisationer? Detta får till följd att jägareförbunden kan påverka debatten och politiker i sin riktning. Politiker som Isak From och Tomas Kronståhl. Hur kan Socialdemokraterna år efter år blunda för den situation de skapat? Det är en situation som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Ett socialdemokratiskt samhälle som står för alla människors och intressens lika värde.

För att Socialdemokraterna ska öka sin möjlighet att komma tillbaka till regeringsmakten borde de fokusera på de fem miljoner människor som är i naturen av andra orsaker än att jaga och inte de få som har jakt som intresse.

Magnus Orrebrant
ordförande Svenska Rovdjursföreningen

”Låt vargen leva i fred”

Tomas Kronståhl och Isak From går till storms mot den svenska vargen. Båda försvarar den nuvarande och tidigare regeringens beslut om att utreda en decimering av den svenska vargstammen till mellan 170–270 vargar. Det innebär att cirka 200 svenska vargar borde dödas för att uppnå en rimlig nivå, enligt författarna.

Först lite fakta: Naturvårdsverket har gjort två utredningar vilket visar på att vargpopulationen i Sverige måste uppgå till minst 300 individer för att undgå utrotning genom inavel och försvagad genetisk status. Detta under förutsättning att det sker en viss invandring av vargar från Ryssland, Finland och Norge. Hur stor invandringen är i dag är osäkert, så i praktiken innebär detta att man föreslår en utrotning av arten varg i Sverige.

Senast en människa blev attackerad av en varg i Sverige var 1821. Dessförinnan får man gå ännu längre tillbaka för att finna dokumenterade vargangrepp på människan. Senare forskning visar att vargen konsekvent undviker vägar och hus utom i de fall då de jagar älgar. Så vargen utgör inget hot mot människan som individ.

Man frågar sig vad grunden till denna aversion mot vargen består i och vilka orsaker som ligger bakom.

Artikelförfattarna påstår att människor i Sverige, speciellt på landsbygden känner oro för vargen. Detta påstående är ett påhittat argument som understöds av jaktlobbyn. Människor på landsbygden känner sig inte hotade av vargen. Boende på landsbygden är vana att leva med djurliv i närheten av bebyggelse. Varför skulle svenska glesbygdsbor vara mer rädda för varg än glesbygdsbor i exempelvis Spanien, Italien och de baltiska länder där vargstammen uppgår till tusentals individer per land? Argumentet faller på sin egen orimlighet då chansen att träffa på en varg i vilt tillstånd är försumbar. Vargen skyr människan.

För att vi svenskar ska acceptera några vargar överhuvudtaget måste en stor grupp vargar dödas genom skyddsjakt enligt artikelförfattarna. Vilken bakvänd argumentation! Betyder det att alla djurarter som människan anser inkräktar på vårt livsutrymme ska dödas ner till en viss nivå som innebär utrotning? Efter denna utrotning har vi inga vargar att acceptera. (Gäller detta även lo, järv, tiger?)

Vargen konkurrerar med de svenska fritidsjägarna om älgen. Det finns ett stort antal fritidsjägare som finner ett stort nöje i att döda älgar för att kunna få med sig en hink med älgkött hem. Många köper in sig i jaktlag för att få nöjet att sitta på pass i hopp om att kunna döda en älg och sedan resa hem till sina hemorter långt från jaktpasset. Då älgen är vargens huvudsakliga föda uppstår en viss konkurrens i de områden där vargen har sina revir. Speciellt genom en storskalig skövling av skogen som innebär minskade livsmiljöer för älgen. Ur älgens perspektiv är risken att dö av en kula från jägare cirka 95 procent och av en vargattack 5 procent. Men vargarna är aktiva i sina områden och landet är oändligt stort så antalet älgar räcker till för både jägare och varg.

Vargen river tamdjur är ett stående argument för att utrota vargen. Tamdjuren består till stor del av lössläppta tamhundar som ägaren släpper lösa i vargens naturliga miljö.  Det borde vara en självklarhet att tamdjur ska hållas under uppsikt i skogen. Skogen är vargens livsområde, inte uppfödda tamhundars livsområde. Vad gäller fårägare måste dessa också inhägna och med olika medel skydda fåren från vargen. Om detta visar sig omöjligt får denna verksamhet avslutas i det specifika området. Ett reellt problem är dock vargens inskränkningar av samernas möjlighet att fritt bedriva rennäring. Här är det viktigt att komma fram till goda lösningar för att samerna och vargen ska kunna samexistera.

Vargen är en djurart som har samma rätt till existens i våra skogar som alla andra arter. Människan har ett stort ansvar att skydda vargen från utrotning då vi har möjlighet att avgöra alla andra arters livsförutsättningar. Att utrota en art som inte utgör något hot mot människa bara för att få nöjet att döda älgar och få ha sina hundar fritt springande i skogen är helt oacceptabelt. Att vargen riskerar utrotas i Sverige genom politiska beslut visar hur lite regeringarna bryr sig om den biologiska mångfalden i vår natur.

För övrigt kan jag tipsa alla jägare och andra intresserade att läsa Kerstin Ekman bok ”Löpa varg”.

Lasse Tocklin
socialdemokrat i Farsta, medlem i Klimatsossarna