Daniel Färm: It’s the krishanteringsförmåga, stupid!

Det politiskt verkligt stora under perioden 2014–2022 är att de socialdemokratiskt ledda regeringarna, trots en historiskt hög nivå av polarisering i samhällsdebatten, har lyckats bryta den gamla blockpolitiken och samla flera partier för att hantera en serie historiska och allvarliga kriser. Det har ett stort värde också inför valet i höst.

Migrationskrisen och den pågående säkerhetspolitiska krisen visade att socialdemokratin hade förmåga att både själva göra nödvändiga omprövningar, samla en majoritet och genomföra en ny politik. Pandemin visade att regeringen kunde hantera den allvarligaste hälsokrisen i landet på mycket länge med tuffa restriktioner, omfattande testning och vaccination för att minska smittspridningen – samt omfattande krisstöd för att rädda jobb och stötta både företagare och löntagare som drabbades.

Även den nuvarande säkerhetspolitiska krisen kommer att kräva en ansvarsfull finansiering av de kraftig höjda försvarsanslagen.

Avgörande för hanteringen av dessa kriser har varit en ekonomisk politik inriktad på att Sverige ska kunna gå in i kriser utifrån en finanspolitisk styrkeposition. Magdalena Andersson fick som finansminister tidigare utstå mycket kritik från vissa för att hon inte använde alla de finanser som fanns sparade ”i ladorna”. Envist stod hon på sig. Och när pandemin så slog till, så kunde regeringen presentera det ena rekordstora krispaketet efter det andra. Företag slapp gå omkull när efterfrågan störtdök. Anställda slapp gå ut i arbetslöshet. Och färre riskerade att smittas. Även om det givetvis begicks misstag, så fungerade krispolitiken. Svensk ekonomi är fortsatt urstark.

Men det kommer inte av sig självt. Även den nuvarande säkerhetspolitiska krisen kommer att kräva en ansvarsfull finansiering av de kraftig höjda försvarsanslagen. Vägvalet kunde inte bli tydligare: finansminister Mikael Damberg vill se en ”beredskapsskatt”, genom vilken höginkomsttagare ska bidra mer än andra till finansieringen. Moderaterna – de välbärgades främsta intresseparti – slog givetvis bakut, och förordade i stället kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar för vanligt folk. Allt för att miljonärerna ska slippa bidra mer till ett fungerande samhälle.

Kriser kommer och går – men finansieringsbehovet består.

Vi vet inte när nästa stora kris uppstår – eller ens vilken typ av kris det handlar om. Men vi vet att vi kommer att drabbas av fler kriser. Vi vet också att det då alltid är de sämst ställda som drabbas värst. Och vi vet att vi sedan många år är inne i tre redan kända kriser: klimatkrisen, den ökande segregationen och de skenande socioekonomiska klyftorna. Detta är kriser som kräver ledarskap och tillräckliga resurser.

På valdagen bör väljare ställa sig frågan ”vem vill jag ska leda Sverige genom nästa stora kris?” En handlingskraftig, samlande och seriös ledare som Magdalena Andersson eller en svajig Ulf Kristersson, som hellre sitter på händerna och som bränt alla resurser på stora skattesänkningar till de välbärgade, som privatiserat och sålt ut samhällsviktiga verksamheter, som skapat sociala motsättningar som gjort Sverige än mer polariserat?

Daniel Färm är politisk redaktör för Aktuellt i Politiken