Vi måste börja jobbet redan i förskolan

I en debattartikel i AiP nummer 56/2021 informerar Elisabeth den Teulig om mycket viktig forskning som visar på ett tydligt samband mellan impulsartat, aggressivt beteende i treårsåldern och senare i vuxen ålder. Hon beskriver olika ändamålsenliga program och hoppas att sådant förebyggande arbete ska vara en av de stenar som Magdalena Andersson vänder på för att förebygga våld och kriminalitet.

Jag har arbetat som barn- och ungdomspsykiater i 45 år och engagerat mig politiskt i S sedan 1971. Jag är sedan 2014 ledamot av kommunfullmäktige i Piteå.

Jag känner igen Elisabeths beskrivning av aggressiva pojkar och män. Jag vill även påminna om den psykiska ohälsan i landet. Vi har sedan länge mycket höga självmordstal i Sverige. Varje år begår cirka 1 500 svenskar självmord. Bland pojkar och män i åldrarna 15–44 är självmord den vanligaste dödsorsaken och står för 30 procent av alla dödsfall (ungefär dubbelt så vanligt som tumörer).

Pojkar i mitt hemlän ligger högst i landet när det gäller fullbordade självmord.

De flesta kommuner, även här i Piteå, bedriver i dag olika program för att minska psykiska ohälsa. Det är givetvis viktigt, men ohälsan och suicidfrekvensen ligger år efter år på samma höga nivå, liksom kriminalitet och missbruk. Regelbundna undersökningar om ungdomars hälsa visar att det framför allt är flickor i tonåren som mår psykiskt dåligt. De söker i mycket större utsträckning än pojkar hjälp inom barn-och ungdomspsykiatrin när de drabbas av självmordstankar. Fullbordade självmord är dock mer sällsynta bland flickor. De skär sig eller överdoserar medicin, vilket gör att de ofta får en andra chans till hjälp. Pojkar i mitt hemlän ligger högst i landet när det gäller fullbordade självmord. Detta beror på att pojkarna inte söker hjälp om de mår dåligt och de skjuter eller hänger sig, vilket gör att de inte får en andra chans.

Många forskare har visat att det är bra för yngre barn att vistas i mindre grupper med ökad personaltäthet. Den fysiska ohälsan minskar genast, till exempel infektioner och skador. Barnen känner sig tryggare och kommunikationen mellan dem och personalen förbättras.

Om barnen känner sig sedda och bekräftade påverkas deras språkutveckling och identitetsutveckling på ett positivt sätt. Flickor upplever sig duga som de är. Pojkarna får lära sig att tala om upplevelser och känslor.

Jag hade för några år sedan förmånen att vistas som observatör en dag på en förskola. Vid ett tillfälle slog en pojke en flicka, som då drog sig undan och grät. En personal ställde sig på knä mellan pojken och flickan och hjälpte dem att tala om det som skett. Pojken fick lära sig hur han hade kunna använda sitt talade språk i stället för knytnävarna och flickan fick uttrycka sin frustration över att ha blivit illa behandlad till en vuxen, som hade tid att lyssna. Om det fanns tillräckligt med personal för att agera därvidlag vid liknande konflikter, skulle pojkar förmodligen lära sig att använda ord i stället för handling. Sannolikt skulle detta leda till mindre kvinnomisshandel och gängkriminalitet på sikt. Flickor skulle lära sig att de duger och inte behöver finna sig i att behandlas illa.

Dessutom skulle pojkarnas förmåga att uttrycka andra känslor öka, sannolikt också deras förmåga att söka hjälp vid psykisk ohälsa. De skulle inte heller behöva ta till droger för att lindra obehagliga känslor som de inte kan eller vågar tala om.

När jag tagit upp dessa frågor har jag ibland fått höra att det är föräldrarnas sak att uppfostra barnen. Jag menar att man behöver hjälpas åt. Ökad personaltäthet i förskolan ger större möjlighet till detta. Jag har även fått höra att kommunerna inte har ekonomiska resurser att genomföra mina förslag, trots de medel som staten tidigare skjutit till för att öka personaltätheten i förskolan.

Jag hoppas nu att vår nya regering ska förstå att en rejäl satsning på mindre barngrupper och ökad personaltäthet i förskolan skulle vända många stenar.

Roland Olofsson
Piteå