Anne-Marie Lindgren: Se vinstdrivande företag för vad de är

Privatiseringsidéerna slog igenom på allvar kring 1990. Bakom dem fanns borgerliga föreställningar om privat verksamhet som något per definition gott och önskvärt, och företagarintressen som ville få del av de stora pengar som rörde sig inom den skattebetalda sektorn.

Men båda fick draghjälp av reala problem i den tidens offentliga system. Det fanns befogad kritik mot stelbentheter och byråkrati inom välfärdssektorn. Samtidigt stod kommunerna inför växande svårigheter att finansiera välfärdsåtagandena. Privatiseringar utlovade lösningar på båda delarna.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Allt skulle bli så väldigt bra: billigare och bättre, fler alternativ, mindre byråkrati och större valfrihet.”[/blockquote]

Många kommuner – även S-märkta – började lägga ut en del uppgifter på privat entreprenad redan vid slutet av 1980-talet. Och sedan släppte regeringen Bildt under 1991 och 1992 in marknaden, utan några restriktioner, inom skola, vård och omsorg. Allt skulle bli så väldigt bra: billigare och bättre, fler alternativ, mindre byråkrati och större valfrihet.

Med facit i hand ser vi att det mest var önskedrömmar.

Givetvis finns det många privata verksamheter som fungerar mycket bra. Men det går inte att belägga att vi på systemnivå fått vare sig generellt höjd kvalitet eller generellt lägre kostnader. Vad vi verkligen fått är för det första ett antal nya problem i form av segregation, kostnadsläckage och snedvridning av resurser. Den färska LO-rapporten ”Skolindustrin” – som presenteras på nyhetsplats – illustrerar det.

För det andra har vi fått ett antal direkta skador på verksamheterna beroende på de alldeles för många öppningar för oseriösa aktörer som dagens regelverk öppnar.

• En färsk statlig utredning, ”Personlig assistans – analys av en kvasimarknad och dess brottslighet” visar på allvarliga problem med fuskande, ofta direkt kriminella, företag.

• Detta är dessutom bara en del av en större välfärdskriminalitet, som beskrivs i en annan statlig utredning, ”Kvalificerad välfärdsbrottslighet” (SOU 2017:37).

• Vi har en pågående polisutredning mot fondbolaget Allra, där ca 250 miljoner av pensionsspararna pengar misstänks ha hamnat på ägarnas konton. Problemen med oseriösa fondbolag har fått den parlamentariska pensionsgruppen att över blockgränserna enas om hårdare krav på bolagen i PPM-systemet.

• Vi har många exempel på upphandlingar som vunnits med hjälp av för låga anbud och där företagen inte kunnat leva upp till kraven. Med stora störningar i verksamheterna och orimliga villkor för personalen som följd.

[blockquote author=”” pull=”normal”]”Det finns en överordnad förklaring till dagens missförhållanden: borgerlighetens naiva syn på privat företagande.”[/blockquote]

Det finns en överordnad förklaring till dagens missförhållanden: borgerlighetens naiva syn på privat företagande. Privata företagare är alltid goda och rättskaffens, vinster gör man bara genom att jobba smartare än andra, och konkurrensen företagen emellan rättar snabbt till alla dåligheter.

Så några regler och kontroller behövs inte, tvärtom försvårar de bara för alla smarta entreprenörer att slå ut i full blom…

Följderna kan vi läsa om i de nyssnämnda statliga utredningarna. Det finns också en påtaglig oförståelse för hur marknadsekonomi faktiskt fungerar. Den växande ägarkoncentrationen inom skolsektorn, som LO-rapporten beskriver, är exakt vad man har att räkna med; det utmärker alla marknader.

Och att vinstsyftande företag, som ersätts av ett fast pris typ skolpeng och inte kan ta ut egna avgifter av konsumenterna, måste skapa sina vinster genom att hålla kostnaden under detta fasta pris är givet. Liksom att de undviker kostnadskrävande kunder (=besvärliga elever), inte utför vissa åtaganden som ingår i ersättningen (som skolbibliotek) eller minskar på personalen (lägre lärartäthet).

Ska vi ha vinstsyftande företag i välfärdssektorn måste man begripa hur sådana företag fungerar, och att det inte alltid följer principerna för skattefinansierad verksamhet. Och därför sätta upp sådana regler, och ha sådana finansieringsformer (= inga fastprissystem) som får dem att ändå arbeta enligt dessa principer.

Det är faktiskt hög tid för borgerligheten att erkänna missgreppen i privatiseringspolitiken och medverka till att rätta till dem!