Anne-Marie Lindgren: Förstår högerregeringen hur marknadsekonomi fungerar?

Regeringens förslag att minska reduktionsplikten – kravet på inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel – har mött stenhård kritik.

Till kritikerna hör också företrädare för drivmedelsproducenterna. I en artikel på nyhetsportalen Altinget skriver Jessica Alenius, vd för branschorganisationen Drivkraft Sverige, att de politiska kasten kring reduktionsplikten kommer att försämra förutsättningarna för storskalig omställning från fossildrivna till förnyelsebara bränslen. Viljan att investera i biodrivmedel förutsätter att det finns en stabil marknad, nämligen.

Den kraftiga sänkning som nu föreslås ”slår undan benen på branschen, som är mitt inne i en omställning”.

Den nya miljöministern hävdar att regeringens miljöpolitik kommer att vara annorlunda än företrädarens, men mycket mera effektiv. Det går att ifrågasätta det ”effektiva” i en åtgärd som dels kan beräknas öka utsläppen från biltrafiken med tio procent, dels stoppar upp en påbörjad omställning inom branschen, som utöver sina positiva miljöeffekter också skulle ha kunnat ge svenska företag nya exportmöjligheter.

Utvecklingen av ny teknologi, och omställningen från gammal, skapar nya marknader och nya affärsmöjligheter för de företag som ligger i framkant och kan leverera de efterfrågade nya produkterna. Många svenska företag har insett det, men regeringen verkar faktiskt ha missat det. Och det är inte första gången man undrat över om inte regeringspartierna innerst inne ser på miljöfrågorna som något flummigt som man visserligen måste buga sig för, men som inte har något att göra med politiska realiteter.

Dessutom kan man som många gånger förr ställa den förbryllade frågan varför borgerliga partier, som så ofta talar om vikten av affärsmässighet också i politiken, har så uppenbara svårigheter att begripa vad som är affärsmässigt – och hur marknadsekonomi fungerar. Och det gäller både de positiva och negativa sidorna.

Oförmågan tar sig olika uttryck. När det gäller välfärdstjänsterna blundar de (hårt) för att vinstsyftande företag självklart söker sig till dt mest lönsamma segmentet och undviker de olönsamma, vilket får snedvridande effekter för verksamheter som per definition inte ska styras av lönsamhetsbedömningar. Vi som bor inom Region Stockholm har under årens lopp haft åtskilliga tillfällen att förskräckas över den moderata ledningens nästan osannolika förmåga att göra dåliga affärer i sina upphandlingar.

Och nyss har vi alltså kunnat konstatera att regeringspartierna inte förstått att företag tvekar inför mer långsiktiga och innovativa investeringar, om spelreglerna känns instabila, och risker och möjligheter alltså svårbedömda.

Men kanske trycket från näringslivet kan tvinga fram en omprogrammering?

Jacob Wallenberg fann sig också föranlåten att i Ekots lördagsintervju påpeka att om näringslivet skulle vara berett att investera i byggandet av nya kärnkraftverk – det vill säga långsiktiga och ekonomiskt krävande satsningar – så måste man vara rimligt säker på att spelreglerna inte skulle ändras under resans gång. Satsningarna förutsatte därför breda politiska uppgörelser. Vilket väl kan översättas med att näringslivet inte nöjer sig med beslut om utbyggd kärnkraft som tas enbart med hjälp av de 176 mandat regeringen och dess stödparti förfogar över i riksdagen. I så fall ställer man inte upp med några pengar. Vilket betyder att bollen egentligen ligger hos socialdemokratin…

Utan S, ingen bred uppgörelse av det slag som näringslivet uppenbart har som villkor för att överväga några satsningar.

Det är förmodligen ett något beskt piller för M, som för några år sedan hoppade av den existerande energipolitiska överenskommelsen med S, och som förra mandatperioden nära nog programmatiskt avvisade alla förslag till överenskommelser med den S-ledda regeringen. Men kanske trycket från näringslivet kan tvinga fram en omprogrammering? Det bör socialdemokratin i så fall utnyttja till att driva fram en bredare, mer sandad och mer realistisk debatt om energipolitiken.

För medan det högst sannolikt är svårt att komma ifrån att det behövs viss utbyggnad av kärnkraften för att få bort beroendet av fossil energi, så är det för det första inte den enda (och enkla) lösningen på alla problem. Och för det andra brukar även de miljösakkunniga, som förordar kärnkraftsutbyggnad, också markera att det handlar om en övergångslösning.

Då handlar det om både om energiproduktion och energianvändning, om vidareutveckling av olika ny tekniker, om energieffektivisering i bostäder och i varuproduktion, om utbyggd kollektivtrafik med nya flexibla lösningar – och i slutänden en hel del förändringar i både samhällsstrukturer och livsmönster.

Som mer av närodlat, med vad det betyder för jordbrukspolitiken? Och färre semesterresor till Thailand? Kanske är det någonstans där de moderata svårigheterna – eller ska man rent av säga oviljan? – att på allvar ta i miljö- och klimatproblemen finns. Att de faktiskt kräver en del förändringar i både samhälle och vardagsliv, där marknadsmekanismerna inte kan få vara de allena saliggörande.