Krönika: Stress och press bär inte ut brev
En del saker var ändå bättre förr. Det fanns till exempel en positiv täckning för begreppet ”som ett brev på posten”. Nu visar också Svenska Dagbladets granskning av Postnord, svenska och danska posten i skön förening, att företaget i flera år anlitat ett åkeri i Malmö som använder sig av utländska chaufförer med oklara villkor.
Postnord är alltså ett statligt ägt företaget som inte bara missköter sitt jobb – en viktig del av infrastrukturen – utan också tycker att det är rimligt att bidra till lönedumpning genom att pressa priserna på upphandlingar av underleverantörer.
[blockquote author=”” pull=”left”]…det är inte så konstigt om underbetald och stressad personal inte alltid kommer fram för att leverera post och paket i tid.[/blockquote]
Pressade upphandlingspriser har inte bara konsekvenser för den berörda personalen. Man kan även förvänta sig sämre service, för det är inte så konstigt om underbetald och stressad personal inte alltid kommer fram för att leverera post och paket i tid.
Går man in på företagets hemsida beskriver det sig självt som följer: ”Postnord är den ledande leverantören av kommunikations- och logistiklösningar till, från och inom Norden. Vi säkerställer också postservicen till privatpersoner och företag i Sverige och Danmark.”
Moderbolaget till Postnord ägs till 60 procent av svenska staten och till 40 procent av danska staten. Av de där privatpersonerna som vill kunna lita på att breven kommer fram i tid, alltså.
Dessutom lyfter företaget fram Postnords fyra värderingsmässiga ledstjärnor: pålitlig, tillgänglig, affärspartner och hållbara. Och om det inte dryper av ironi kring de värdeorden vet jag inte var man hittar ironi.
Den som kallar sig för ett ”socialt ansvarsfullt företag” ser till att man inte utnyttjar arbetskraften, och det gör man enklast genom att kräva kollektivavtal eller kollektivavtalsliknande villkor.
Har det digitala landskapet satt traditionell postverksamhet under stark press? Självklart. Vi skickar allt färre pappersbrev, men å andra sidan handlar vi mycket på postorder/e-handel vilket ställer andra krav på frakt och hyllutrymme vid utlämningsställen.
Samtidigt minskar inte antalet brevlådor som ska öppnas av en brevbärare varje dag vilket gör att bolagets behov av personal i servicekedjan inte minskar; en brevbärare kostar lika mycket oavsett om hon bär 50 eller 500 brev med sig i väskan.
Så nej, Postnord har inte en enkel resa. Vill man inte kompensera bortfall av antal skickade brev med stora portohöjningar uppstår hål i kassan.
Vilket åter sätter strålkastarljuset på frågan om hur smart det är att kombinera konkurrens med infrastruktur. Om ett bolag har till uppgift att tillhandahålla samhällsservice över hela landet kommer vissa delar av verksamheten att gå med förlust, vilket behöver täckas antingen med överskott i andra delar av bolagets verksamhet eller av anslag utifrån; sannolikt via skatten.
Ur krasst företagsekonomisk synvinkel är det inte förvånande om bolagen tittar på sätt att pressa kostnader. ”Vi måste agera som resten av logistikmarknaden för att överhuvudtaget vara konkurrenskraftiga. Det är också därför vi inte kräver kollektivavtal vid anlitande av underleverantörer för dessa transporter”, sa Postnords kommunikationschef Per Ljungberg i december, enligt Svenska Dagbladet.
Just därför är det viktigt att företagens ekonomiska intressen inte får vara det enda som styr. I synnerhet inte när det handlar om en del av den offentliga infrastrukturen och ägaren är vi själva, svenska och danska medborgare. Och där har regeringen, som beslutar om ägarpolicy för statliga bolag, både rätt och skyldighet att lägga sig i.
Överhuvudraget kan man inte annat än tycka synd om brevbärarna och andra postanställda. Det är illa nog att inte längre kunna vara stolt över sitt jobb; från uttrycket ”som ett brev på posten” till att en opinionsundersökning förra hösten visade att fyra av tio hade haft problem med post eller paket det senaste året och att varannan svensk inte hade förtroende för Postnord, på några få år.
Att arbetsgivaren dessutom har en väldigt liberal syn på vad man menar med ”socialt ansvar” gör bara saken värre.
Ylva Säfvelin
