Karin Kristensson: Klyftorna mellan makteliten och vanliga löntagare ökar

”Makteliten – i raketfart från verkligheten” är den tjugofemte rapporten i LO-ekonomernas rapportserie om maktelitens inkomstutveckling.  Som makteliten definieras i rapporten är det en samhällsgrupp som innehar höga positioner inom bland annat näringslivet, politiken, ekonomin och den offentliga sektorn. 

Den senaste rapporten visar att klyftan mellan maktelitens inkomster och en vanlig industriarbetarlön är större än någonsin sedan 1950. Maktelitens genomsnittliga inkomst motsvaras av 23,4 industriarbetarlöner.

Med denna rapport vill vi belysa inkomstskillnaderna mellan vanliga löntagare och eliten. Vår utgångspunkt är att det har betydelse om makteliten har betydligt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut. Om de som skriver i tidningar, beslutar om skatter, leder de svenska storföretagen eller prioriterar resurser i kommuner lever helt andra liv, med helt andra förutsättningar än vanliga löntagare, kan det påverka deras beslut. Det kan leda till att andra saker är viktiga för makteliten än det som skulle vara prioriterat för löntagare.

Vi vill med rapporten också belysa utvecklingen över tid. Ökar eller minskar skillnaderna, och hur påverkar det samhället? I rapporten är det tydligt att skillnaderna har ökat kontinuerligt under lång tid.

Vi visar att vd:arna i 50 av Sveriges största företag i genomsnitt hade en inkomst motsvarande 71 gånger en industriarbetarlön år 2023. Bara fyra år tidigare, innan pandemin och inflationskrisen, var siffran 60 gånger. På denna korta tid har skillnaden ökat med mer än tio industriarbetarlöner.  En utveckling som är oförsvarbar.

Höga inkomster för topp-vd:ar försvaras ofta med det stora ansvar och de ekonomiska risker som arbetet innefattar. Men frågan är: innebär deras arbete verkligen 71 gånger mer ansvar än att vårda äldre under en dödshotande pandemi eller ta hand om våra barn?

Under pandemin var det arbetare som fick Sverige att fungera. Det var arbetare som såg till att mat distribuerades, sjuka vårdades och att kollektivtrafiken fungerade. Höga inkomster för topp-vd:ar försvaras ofta med det stora ansvar och de ekonomiska risker som arbetet innefattar. Men frågan är: innebär deras arbete verkligen 71 gånger mer ansvar än att vårda äldre under en dödshotande pandemi eller ta hand om våra barn?

Efter pandemin har ökande priser, på bland annat mat och energi, slagit hårt mot vanliga hushåll. Många har haft svårt att få ekonomin att gå ihop, tvingats prioritera bort fritidsaktiviteter och dra ner på nöjen. Makteliten, å andra sidan, har fortsatt att öka sina inkomster. I en takt som inneburit att klyftan mellan arbetare och makteliten vidgats kraftigt. Det är också detta som titeln ”i raketfart från verkligheten” syftar på. De problem och utmaningar som vanliga löntagare mött de senaste åren är fjärran från maktelitens medvetande.

För att få perspektiv på utvecklingen kan vi gå tillbaka till 1980-talet. Då var en topp-vd:s inkomst ungefär nio gånger en industriarbetarlön. Skillnaden var fortfarande betydande, men jämför det med dagens 71 gånger. Har topp-vd:arna blivit så mycket skickligare? Jobbar de hårdare? Tar de så mycket större ansvar? Nej. Skillnaden speglar snarare en systematisk omfördelning av resurser och ökande inkomstklyftor.

Befattningshavarna i makteliten har makt att påverka samhällsutvecklingen och deras positioner innebär stort ansvar. Det är rimligt att de som leder de stora företagen, precis som andra grupper i makteliten har en bra lön. Men frågan är vad som är en rimlig fördelning av resurser och vem som skapar värden i samhället. Det är inte enbart de på toppen som bidrar till värdeskapande.  De som producerar, bygger vägar, kör leveranser, tar hand om barn när andra går till arbetet är alla viktiga funktioner för värdeskapande i näringslivet. Den nuvarande fördelningen framstår inte som en rimlig fördelning.

Fördelningen av resurser är inte bara en moralisk fråga, den skadar också Sveriges ekonomi. När rikedomar koncentreras till en liten grupp så minskar de resurser som bidrar till att få hjulen att snurra. Låg- och medelinkomsttagare är mer benägna att spendera en större del av sina inkomster, och därför bidrar deras inkomstökningar i större utsträckning till ökad efterfrågan. För att få fart på återhämtningen efter lågkonjunkturen vore det mer gynnsamt om skapade värden i större utsträckning fördelades till låg- och medelinkomsttagare snarare än till den ekonomiska eliten.

Det är dags för en rättvisare fördelning av resurserna.

Karin Kristensson
LO-ekonom enheten för samhällspolitik