Solidaritet är vårt främsta försvar mot framtidens kriser

Vi hade samlats i skuggan och lyssnade till kvinnorna i den lilla byn Beit Mirsim i Palestina. De berättade om verksamheten i det kvinnokooperativ de bildat och hur familjerna levde i skuggan av den israeliska ockupationen. Plötsligt dyker en gammal man upp. ”Jag hörde att det var svenskar i byn”, säger han. ”Jag kommer för att tacka.” Det visar sig att byn totalförstördes av israelisk militär 1967. Den svenska hjälpen kom snabbt. Först i form av humanitärt stöd. Tält, mat och mediciner. Sedan genom stöd till återuppbyggnad av 60-talet små hus. Hans berättelse visar på betydelsen av både det humanitära och det långsiktiga stödet. Och den respekt vårt solidariska Sverige har i omvärlden.

Dagen innan mitt besök i byn presenterade den tillträdande statsministern Ulf Kristersson Tidöavtalet. Hans egen roll var ganska begränsad. Presskonferensens mittpunkt var Jimmie Åkesson. Partiledare för det parti som helt klart gjort störst avtryck i avtalet men som ändå inte tar plats i regeringen. Formuleringar om ”inre utlänningskontroller”, ”visitationszoner”, ”återvandring” och ”bristande vandel” som grund för utvisning ger kalla kårar.

Tage Erlander konstaterade att ”den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”.

Tidöavtalets skrivningar om biståndet genomsyras också av en mer restriktiv migrationspolitik. Biståndet ska villkoras med återtagande av medborgare, bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektivt återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa i stället för att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, och därigenom hantera migrationens grundorsaker.

Enprocentsmålet för biståndet slopas, i stället ska treåriga budgetramar ange biståndets storlek vilket kommer leda till en successiv de facto minskning av biståndet i en tid då globala utmaningar kräver mer internationell solidaritet och samarbete.

Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. FNs generalsekreterare vädjar till den rika världen; höj ambitionerna. För vår gemensamma överlevnad. För de fattiga ländernas möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter, vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covidpandemin. För att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör den tillträdande regeringen precis tvärt om och sänker ambitionerna.

Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng med 60 år av svensk tradition på det biståndspolitiska området. 1962 fattade riksdagen beslut om Sveriges första biståndspolitiska proposition och målet om att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling. Tage Erlander konstaterade att ”den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”.

Samtalet i byn Beit Mirsim går vidare. Kvinnorna talar om det allaktivitetshus som tack vare svenskt stöd erbjuder utbildning för kvinnor och stöd till byns kvarvarande jordbrukare. I en by lite längre bort bygger ett annat kvinnokooperativ en vårdcentral, också det tack vare svenskt bistånd. Oron över deras möjligheter till fortsatt stöd gnager.

För Socialdemokraterna blir mandatperiodens viktigaste uppgift på det biståndspolitiska området att stå upp för enprocentsmålet och fortsätta att driva på för ett utvecklingssamarbete som grundar sig på människovärde och jämlikhet. Utan diffusa konditionalitetskrav och i insikt om att solidaritet och samarbete är vår bästa försäkring mot framtida kriser. Att ta ansvar för världen är att ta ansvar för Sverige.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.