Så tonar Liberalerna ned kritiken mot SD

Foto: Liberalerna

Samarbetet med Sverigedemokraterna har gjort att Moderaterna och Kristdemokraterna har slutat kritisera SD.
Nu tonar även Liberalerna ned SD-kritiken.

Att Liberalerna ska inleda ett regeringssamarbete med SD väcker kritik i den liberala partigruppen i EU-parlamentet, avslöjar Dagens Nyheter

”Sverigedemokraterna, med sin populistiska och nationalistiska agenda är vår huvudsakliga motståndare… Vi liberaler har tydliga röda linjer för vilka kompromisser som kan göras för att forma en koalition”, skriver Johan Pehrson till EU-gruppledningen.

Detta samtidigt som Pehrson sa till TT inför valet att:

– Min enda röda linje är att Sverigedemokraterna inte ska ingå i en regering, som vi släpper fram och stödjer.

Men räcker ens sakpolitiska röda linjer, om man samtidigt tvingas tona ned kritiken?

Enligt uppgifter till Aftonbladet tittar Liberalerna på regeringen Bildts upplägg, där M-gruppledaren förhandlade med Ny Demokrati, för att undvika
direkta kontakter med Folkpartiet. Jämförelsen haltar dock eftersom Ny Demokrati (6,7 procent), kunde stillas med enstaka eftergifter. SD är högerblockets största parti med en plats vid förhandlingsbordet i alla frågor.

Bengt Westerberg (FP) fortsatte ta debatten när Ian Wachtmeister (NyD) använde rasistiska argument som hotande folkutbyte och att ett mångkulturellt samhälle är ett stort hot mot landet.

– Vi håller på att få ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. Bengt Westerberg är väldigt nöjd med det. Han tycker att det är ett framsteg. Andra betvivlar att det skulle göra Sverige bättre eller livet lättare. Till dem hör jag. Det här är ödesfrågor, sa Wachtmeister i en partiledardebatt.

Carl Bildt överlämnade den debatten till FP-ledaren. Ulf Kristersson har dragit taktiken till sin spets, från att sluta ta replik på Jimmie Åkesson till att öppet hylla SDs invandringspolitik.

Men även Liberalerna har blivit mildare i tonen mot sin ”huvudmotståndare”.

I stället för att kritisera SD-angreppen på public service som ett hot mot demokratin talade Johan Pehrson (L) i partiledardebatten i juni om sakpolitiska skillnader, där SD ”vill smalna av och spetsa till”.

– Det verkar vara möjligt att diskutera lite sakpolitik här.

– Kan Sverigedemokraterna tänka sig att ändra sig i sin negativa syn på public service, frågade Pehrson och hänvisade till att SVT bland annat sänder nationaldagsfirandet på Skansen.

2020 var tonen en helt annan:

– Jimmie Åkesson delar en sak med Donald Trump, och det är hans förakt för liberaler och människor som står till vänster om honom. Till höger om honom finns ju ingenting, sa Pehrson då.

När Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism i Aktuellt uttryckte oro för SDs valframgång gick talmanskandidaten Björn Söder (SD) i taket.  

”Nu får banne mig SVT skärpa sig och sluta med rena propagandainslag. Kvällens Aktuellt borde omgående anmälas för partiskhet. Och public service ska banne mig reformeras i grunden!”

L-kritik kom då inte från partiledningen, som just nu förhandlar om talmansposten, utan från regionrådet Anna Starbrink, motståndare till SD-samarbetet.

Den 8 september rasade dock Johan Pehrson – mot att ett parti ”sprider skräck, spela separatister i händerna… Språket är helt avgörande för att för ska kunna växa upp till självständiga vuxna människor.”

Nej, det handlade inte om SDs nej till hemspråksundervisning och nyheter på arabiska, utan om Vänsterpartiet.

En genomgång av Pehrsons Twitter visar att han inte riktat någon direkt kritik mot SD under hela valåret. Jo, en gång:

När Expo i mars avslöjar att Roger Richthoff (SD) i försvarsutskottet spridit en film som tackar Putin för invasionen, reagerar Pehrson. Men han väljer då att dela dubbla pressklipp – en om Richthoff och en om en okänd nyvald C-ledamot i utbildningsnämnden i Sölvesborg, som sagt att EU mobbar Putin.

När kritiken är stenhård mot att ytterligare en SD-försvarspolitiker är Putinapologet sprider L-ledaren alltså budskapet att båda sidor är lika goda kålsupare, att det handlar om person inte om parti samt om allmänna rekryteringsproblem och inte om ideologi.

”Han till höger representerar ju dessutom ditt samarbetsparti”, invänder en twittrare.

”Och han till vänster säger han är liberal. Båda är politiska realiteter”, svarar Pehrson.

Det kan jämföras med hur Martin Ådahl (C) kommenterade nyheten om Richthoff: 

”SD-ledamot i försvarsutskottet sprider Putins konspirationsteorier i absolut känsligaste frågan om biologiska vapen. Detta parti har Putin-problem på alla nivåer och får inte komma nära makten i Sverige”.

Även L-toppen Fredrik Malm delar nyheten om C-politikern i Sölvesborg, men inte den avsevärt större nyheten samma dag om Richthoff (SD).

För att värja sig mot samarbetskritiken tvingas Liberalerna att till och med försvara SD. Fredrik Malm (L) relativiserade kritiken mot SDs vitbok under sommarens debatt om partiets nazistiska rötter:

”I sin iver att markera avsky mot SD har Centern börjat att skönmåla sin egen historia. Det är problematiskt. Centern hade tydliga antisemitiska drag och rasism inskrivet i partiprogrammet i 13 år (1933–46)”, skrev Malm.

Arvid Åhlund skriver på ledarplats i DN (19/9) om Liberalernas ändrade SD-attityd:

”Partiet har i praktiken gjort en dygd av att tjafsa inför öppen ridå. Tills i år då man slöt sig som en romersk sköldformation och började stämpla all kritik mot partiets SD-samarbete som socialdemokratisk skrämselpropaganda.