Annons:

Nina Wadensjö: Prisad film ger alltför enkla svar

Ofta finns det ingenting som bättre fångar samtiden och samhället än kulturen. Och då menar jag kulturen i väldigt breda svep, allt från Star Wars och Kent till experimentell teater och minimalistisk musik. Ofta är det genom kulturen man verkligen får syn på det som händer under ytan, det som är samtidens stora starka underströmmar.

Vår tids mest politiska filmregissör kan vara veteranen Ken Loach.  Han är 80 år, har en mycket lång rad av samhällsengagerade långfilmer bakom sig. Han väljer ofta att ha med amatörer som skådespelare i filmerna. Nyligen vann Ken Loach guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes, ett av filmvärldens finaste pris. Filmen heter ”Jag, Daniel Blake” och går sedan några veckor tillbaka på svenska biografer.

Det är lätt att engageras i filmens huvudperson Daniel Blake, en skötsam, godhjärtad änkling. Men hans liv förvandlas när han som sjukskriven byggnadsarbetare inte lyckas bemästra det privatiserade sjukförsäkringssystemet som mest påminner om en bisarr kafkavärld. Han blir inte godkänd som sjuk men han får inte heller arbeta, och därför förlorar han alla sina ersättningar.

Vid sin sida får han snart en vän, en ung mamma som lever på socialbidrag med sina två små barn. Tillsammans kämpar de mot systemet, till synes dömda att gå under. Känslan när filmen är slut är att inte ett öga i biosalongen borde vara torrt. Mina ögon var dock det.

Världen är inte enkel. Den är sammansatt och svår. Det finns väldigt få enkla svar på komplicerade frågor och komplexa problem. Därför gör den här filmen politiken en stor otjänst.

Vid en första anblick skildrar den ett iskallt, byråkratiskt och distanserat samhälle, en stat som slutgiltigt abdikerat från ansvaret för sina medborgare och överlåtit dem till entreprenörer, callcenter och digitala återvändsgränder. Det är viktigt.

Men vid ännu en titt ser man den andra sidan, en film som beskriver de människor som arbetar åt staten, som handläggare, socialarbetare och arbetsförmedlare som samvetslösa kuggar (jo, det finns några undantag) i ett maskineri som maler ner individerna till en anonym massa. Det känns som om de alla skulle vara beredda att utföra bestialiska dåd om de bara beordrades till det.

Den fattige arbetaren är godhjärtad men också godtrogen, den småkriminelle grannen lurar egentligen bara systemet, den unga kvinnan väljer fel väg men bara för att kunna ge sina barn mat och kläder. De är alla rakt igenom hederliga människor som tvingas till ett liv de aldrig önskat sig.

Tyvärr, Ken Loach serverar oss stereotypa bilder av fattiga och rika. Och jag har fått nog av enkla svar på komplicerade frågor. Det har Donald Trump och många andra politiker serverat oss under de senaste åren. Nu behöver vi komplexa förklaringar, fördjupade perspektiv och människor som är både goda och onda i våra berättelser. Annars faller även kulturens berättarförmåga platt, och då kommer jag att välja Star Wars framför Ken Loach.

Annons: