Politiskt arg tänkare fyller 80 år

Anne-Marie Lindgren och jag pratar ålder när vi ses i hennes lägenhet mitt i regeringskvarteren. 

– Jag blir förvånad att det egentligen är så länge sedan jag gick i pension även om jag fortsatt jobba. Men livet har ju bara fortsatt med samma saker.

Hon ska fylla 80 om ganska exakt en månad och när hon gick i pension tänkte hon att hon skulle göra en massa roliga saker, men hoppsan, som hon säger. Tilläggas ska väl att hon gör en massa roliga saker. Men som ändå kan klassas som jobb. 

Och så är det barnbarnen förstås. Lägenheten vittnar om stor barnnärvaro. Målarböcker med drakar, Lego och en hel rad med Babblarna i den dignande bokhyllan är bara några av inslagen.

– Nu är det ju massa bollar i lyften hela tiden. Vi pratar om det ibland, jag och några kompisar, men så säger vi: Vi kan ju inte klaga, vi har ju valt det själva!

Känner du någonsin att du är trött på det du gör?

– Egentligen inte. Det är mycket stimulans. Jag träffar folk och det är många intressanta samtalsämnen. Jag har väl haft sådana perioder, men just nu vill jag kunna ge ett litet bidrag. Det är så många otäcka saker nu, det känns hotfullt. Kan man hjälpa till att bromsa det så ökar det motivationen.

Politiskt deprimerad blir hon inte, utan politiskt arg, säger hon. Men hon ser hos de yngre, hennes barns generation, att det är en stor skillnad. De bär på något annat.

Anne-Marie Lindgren konstaterar att när hon själv växte upp fanns bara uppfattningen att allt skulle bli bättre.

– Det hade vänt. Det gamla orättvisa samhället var borta. 

Anne-Marie Lindgren är uppvuxen i arbetarstaden Norrköping med föräldrar från proletär bakgrund. Föräldrarna hade varit med och slagits fackligt. Med framgång. Hon säger själv att hon växte upp med framtidstro och med en stolthet och självklarhet i den egna klassen.

– Den upplevelsen ligger kvar. Allt går att förändra. Men jag hör på de yngre att det finns en pessimism, en känsla av vanmakt. Vår generation som har en stabil grund att stå på kanske kan göra en insats när det gäller förvissningen om att det går att ändra.

Under 60-talets studentår kom dessutom kampen för jämställdheten. 

– Den var inte ny, men det var nytt att man plötsligt kämpade i medvind. Då vek de gamla fördomarna undan. Vi har ju verkligen genomlevt en förändring av kvinnolivets villkor. Allt är inte bra nu, hindren kanske ser annorlunda ut, men återigen så mycket har ändå hänt.

Ann-Marie Lindgren konstaterar att vinsterna för kvinnor har varit konkreta medan männens vinster varit lite mer diffusa. Papparollen har förstås utvidgats, för som Anne-Marie Lindgren säger:

– Både min pappa och Eriks pappa (Erik Åsbrink, pappa till Anne-Marie Lindgrens barn, reds.anm.) kunde titta lite hjälplöst på de där bäbisarna. De visste inte riktigt hur de skulle handskas med dem. Det var väldigt trevligt att ha dem, men vad gjorde man med dem? Tänk om de gick sönder? Tänk om de började skrika?

Ett annat exempel på den tidens mäns valhänthet med det husliga är när Anne-
Marie Lindgrens mamma skulle på kurs ett par dagar och barnen lämnades med pappan. Han gillade havrevälling men visste inte att havregryn sväller så när proportionerna kändes fel fyllde pappan på med mer och mer havregryn vilket ledde till att han fick fylla på mer och mer vatten. Till slut var det en väldigt stor sats havrevälling.

– Och vi barn gillade inte ens havrevälling så vi vägrade att äta. Män kunde inte laga mat och visste inte grundläggande saker som att havregryn sväller i vatten.

Georg Lindgren var desto mer hemma på andra områden. Från början textilarbetare och sedermera förbundssekreterare i Textilarbetarförbundet. Han började sin karriär på Hargs fabriker i Nyköping.

Anne-Marie Lindgren går och hämtar en lätt blekt men stilig liten fana med årtalen 1923–1939 som pappan fick när han slutade för att bli ombudsman i lokalavdelningen i Norrköping. 1923 när han började på Hargs var han 14 år.

– Jag har sagt till barnen att jag bryr mig inte om vem av er som tar hand om den men ni får absolut inte slänga den. Den måste sparas!

Alla dessa vackra stolta fanor som vajar på Första maj. Nästan pråliga med sin guldskrift, fransar och starka färger.

– Det var så viktigt. Man ser det i gamla protokoll, alla skulle ha sin fana. Det var ett uttryck för självmedvetande. Den skulle vara prålig och påkostad för man stod för något stort. Det fanns också med i min uppväxt, den där självkänslan.

Anne-Marie Lindgren berättar att när hon träffar gamla gymnasiekamrater förstår hon att det finns de som upplevde att det fanns en social skiktning i klassen. Något hon själv inte tänkte på. Norrköping var speciellt med en liten överklass, en liten övre medelklass och så en stor arbetarklass. På gymnasiet var främst de två första klasserna representerade.

– Det fanns de som kom från arbetarklass precis som jag som kände att de var i socialt underläge, men jag kände inte så. Jag var omvänt socialt högfärdig. Jag tittade lite medlidsamt på dem från överklassen och tänkte att det ju var vi i arbetarklassen som var framtiden. Det andra var förlegat, det var ju inget att känna sig underlägsen inför.

Hennes egna första arbete var på Wettex. I lokaler nere vid hamnen i Norrköping packade hon disktrasor ett sommarlov på gymnasiet. 

Föräldrarnas skolgång slutade med folkskolan men för hennes egen del var gymnasiet en självklarhet. Inte lika självklart för alla. Många gånger har hon hört människor säga att de velat studera vidare men att det fanns det inte pengar till.

– Men alla gick studiecirklar. Det var en självklarhet, det gjorde alla vuxna. Jag brukade tänka: Undrar vilka studiecirklar jag ska gå när jag blir vuxen?

Folkbildning alltså. Och Anne-Marie Lindgren är på något sätt folkbildning. I alla hennes texter närmar hon sig det hon ska dissekera på ett utredande, förklarande, folkbildande sätt. Den allra finaste responsen hon tycker att hon får på sina texter är när någon säger att de fått argumenten av dem.

Den tidens skola var en annan än i dag. Morgonbön, psalmer som hon ännu kan utantill, konfessionell kristendomsundervisning i stället för religion. ”Bestraffningssystemet” var finkalibrerat om än transparent. Uppskrivning, anmärkning, varning. Det var ordningen och för att få en varning var man tvungen att först samla ihop några anmärkningar (pinnar) och för att få en anmärkning först några uppskrivningar. I Anne-Marie Lindgrens klass gick bara flickor och klassen gick under epitetet ”de snälla flickornas klass”. Det var bara Anne-Marie själv som fick ta del av det intrikata systemet med ”pinnar”. 

– Flickor var rätt hårt hållna på den tiden. Jag var den enda som då och då sa emot. En uppskrivning tycker jag fortfarande är väldigt rolig: ”Vägrat dansa hambo på gymnastiken”.

Varför vägrade du?

– Jag var så less på den där förbannade hambon. Alla jympalektioner var exakt samma schema. Det började med stretchövningar, sedan skulle man dansa folkdans, hambo eller schottis, och sedan var det redskap. 

Om du tittar tillbaka på de här decennierna då du varit politiskt intresserad, politiskt aktiv, politisk tänkare har du alltid haft samma grund eller finns det något brott i din politiska utveckling?

– Inget brott tror jag. Däremot när jag går tillbaka och ser vad jag skrivit tycker jag kanske inte allt i dag men det är också mycket som är tidspräglat. 

Hon berättar att när hon är ute och pratar och träffar människor är tanken ofta att man ska prata om det övergripande, om ideologin, och inte gräva ner sig i kommunala angelägenheter. 

– Det tar fem minuter så pratar man ändå skola eller sjukvård. Och det är inget konstigt. Visst du kan diskutera det abstrakta men det blir inte intressant förrän du försöker omsätta det i vad det betyder. 

Hon säger att det politiska alltid handlar om vad man ska göra. 

– Där har jag inte ändrat något grundläggande. Sedan när det gäller metoder måste man ju alltid hålla koll på om de funkar eller inte. Man måste vara realist och inte sitta och önsketänka. Där tycker jag att borgerligheten är förfärlig i dag. De gör inget annat än önsketänker.

Fakta Anne-Marie Lindgren

Ålder: Snart 80 år.

Från: Norrköping.

Bor: Stockholm. 

Familj: Tre barn och tre barnbarn.

Bakgrund: Har bland annat jobbat som politisk sakkunnig på utbildningsdepartemtet och bostadsdepartementet, ledarskribent på Folkbladet Östgöten och Stockholms Tidningen, redaktör på tidskriften Tiden och utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja.