Därför bör V inte ingå i en S-regering nu

Tidöregeringen föll efter en mandatperiod.

I särklass viktigast för en S-ledd regering är att redan nu bädda för fyra fortsatta år efter valet 2030. En S-ledd regering bör därför sluta en överenskommelse om en politik för hela mandatperioden med ett eller två stödpartier.  

Överenskommelsen bör behandla de politiska frågor som tidigare M eller S-ledda regeringar inte mäktat med att hantera. Grunden måste läggas skyndsamt för en ny politik för skolan, energin, klimatet, statens roll i sjukvården, kommunernas ekonomi, bostäderna och skatterna.

Arbetet bör i flera fall bedrivas i parlamentariska kommittéer som i sin tur måste ha tillräckligt med tid för att lägga fram förslag med brett politiskt stöd. Arbetet kommer därmed inte att kunna slutföras under en enda mandatperiod. Siktet måste därför redan hösten 2026 vara inställt på att frågorna kommer att avgöras under den mandatperiod som inleds 2030. Politiken bör därför sikta mot överenskommelser i varje fråga med ett eller flera partier i oppositionen.

Vänsterpartiet bör inte nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Samverkan i en regering är nämligen något helt annat än samverkan i kommuner och regioner. 

Läget kan kanske vara ett annat efter 2030. Jag har fyra skäl som alla har sin grund att en regering fattar sina beslut kollektivt och att det därför krävs grundläggande enighet i vissa centrala frågor.

Mitt första skäl handlar om säkerhetspolitiken.

Varje regering måste vara helt enig om säkerhetspolitiken och V stöder inte Sveriges medlemskap i Nato. En regering kommer dessutom att delta i utbyte av information och bedömningar av Rysslands agerande i norra Europa med i första hand andra nordiska länder, Tyskland, Polen, Storbritannien och Frankrike. Det finns en uppenbar risk att ett eller flera av dessa länder inte skulle lita på att information och bedömningar inte läcker ut via V av oaktsamhet eller andra skäl. Det skall inte heller uteslutas att mera aktiva åtgärder kan bli aktuella. Detta gäller både samarbetet inom Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet inom EU.

Mitt andra skäl handlar om Sveriges politik i Mellan Östern.

Många medlemmar i V – inklusive förtroendevalda – har kritiserat Israels agerande i Gaza och på Västbanken på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider antisemitism. Sveriges uppfattning om en tvåstatslösning får inte ifrågasättas av något regeringsparti. Detta gäller såväl inom FN som inom EU. Också på denna punkt är grundläggande enighet i regeringen nödvändig.

Mitt tredje skäl handlar om Vänsterpartiets syn på den ekonomiska politiken.

Den socialdemokratiska linjen har alltid varit att en politik för jämlikhet och rättvisa också måste ingå i en politik för ekonomisk utveckling. Synen på skatteuttag och budgetunderskott kommer att vara avgörande under de närmaste åren. Detta gäller både den svenska regeringens egen politik och den ekonomiska politiken inom EU. De närmaste åren kommer dessutom att kräva en rad ställningstaganden inom EU kring utvidgning och stöd för Ukraina och därmed också den EU-gemensamma budgeten. EU kommer med stor sannolikhet att bli ännu viktigare de närmaste åren. Vänsterpartiet har hittills haft en alldeles för vacklande inställning till EU.

Mitt fjärde skäl handlar om vad jag vill kalla för parlamentarisk mognad.

Vänsterpartiets beslut att tillsammans med Sverigedemokraterna fälla Stefan Löfvens regering år 2021 visar på bristande parlamentariskt omdöme. Detsamma sak gäller att göra upp med Tidöpartierna om valet av talman efter årets val.

Vänsterpartiet insisterar på att delta in en S-ledd regering för att därigenom få fullt inflytande. Tidöregeringens överenskommelse med SD visar att ett parti kan få ett nog så stort inflytande även utan att ingå i regeringen. Jag undrar om inte kravet på att ingå i en S-ledd regering mer handlar om fåfänga än om sakpolitik.

Måns Lönnroth

fd statssekreterare och landstingsledamot (S)