Nina Andersson: Utan replokaler stannar musik-Sverige

Nu får regeringens politik effekt. Neddragningen på studieförbunden kommer, bland mycket annat, innebära att en tredjedel av alla replokaler i landet försvinner och det slår brett över hela landet. Det betyder att 20 000 unga förlorar sitt rum för kreativt skapande. Såväl kulturministern som statsministern pratar gärna om sin kärlek till artister som Kent och stoltserar med svensk musikexport.

Men att Sverige är världens näststörsta musikexportör var inget som bara råkade hända. Det beror inte heller på att svensken är exceptionellt musikalisk. I stället handlar det om ett medvetet samhällsbygge där barn och unga i decennier getts möjlighet att lära sig spela ett instrument och sedan öva på det inom ramen för kulturskolan och de replokaler som exempelvis studieförbunden tillhandahåller. De senaste veckorna har många artister – Per Gessle, Karin Dreijer, Håkan Hellström, Jill Johnsson för att nämna några – varit ute och vittnat om vad replokalen betytt för dem. 

Jag ber om ursäkt för att skriva något så självklart men det verkar behöva sägas – en artist börjar inte sin bana som listetta eller med att sälja ut Ullevi. Det börjar med att öva, testa och upptäcka glädjen i att skapa något tillsammans med andra. 

Halva min ungdom har utspelats i en replokal utan att jag själv spelat i band. Det var ett sätt att hänga med kompisar men också att få vara med i det kollektiva skapandet som ett band är även om inte just jag spelade ett instrument. 

Replokalen är också viktigt för många fler än de som spelar i band. Siffran 20 000 berörda är därför alldeles för lågt räknad. Halva min ungdom har utspelats i en replokal utan att jag själv spelat i band. Det var ett sätt att hänga med kompisar men också att få vara med i det kollektiva skapandet som ett band är även om inte just jag spelade ett instrument.

Alla timmar jag satt och hängde i någon nersutten manchestersoffa i repan har format mig. Jag och andra hang-arounds fixade pizza, bar förstärkare och satte upp affischer inför en spelning. Och ska något bli gjort så får man göra det själv. Så vi började rita flyers och arrangera konserter – på fritidsgården och så småningom på den lokala krogen.

Replokalen blev inte bara ett ställe för musiken, det var också högkvarter för allting runt omkring. En massa unga människor som fostrade varandra i en do-it-yourself-anda som är varje kommunal beredskapssamordnares våta dröm. Uppkavlade armar och en fast tro på att allt är möjligt om vi hjälps åt. Några av oss flyttade och träffade andra som också hängt i en replokal och så började vi arrangera spelningar, klubbar och festivaler.

Utan replokalerna hade Sverige aldrig haft så många världsartister men heller inte så många duktiga arrangörer och små och stora musikscener. Ofta pratas det om kulturens ekosystem – ett förvisso ganska töntigt uttryck men likväl sant för allt hänger ihop. Alla kommer inte sälja ut Ullevi och det är heller inte viktigt. Vi kan inte mäta replokalens värde i hur många extra hotellnätter Göteborg bokar upp i juli.

Men för den som är lagd åt det hållet är det idioti att med ena handen ta fram en ”strategi för kulturella och kreativa näringar” och med andra lägga ner över 30 procent av alla replokaler. Och för den som tycker att replokalen är viktig för skapandet i sig, för gemenskapen mellan unga människor, för att dess blotta existens berättar att du har en plats i samhället, för hur den gagnar vartenda hörn av kulturlivet då är det som sker nu bortom varje ekonomisk kalkyl. Det kommer förändra svensk musikscen i alla led och det riskerar att bli väldigt tyst framöver.

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker