Nina Andersson: Applåderad filmutredning pekar framåt

I förra veckan kom äntligen den filmpolitiska utredningen. Regeringen tillsatte den för ett år sedan och gav den i princip i uppgift att utreda allt och komma med förslag därefter. Lite nervös måste jag säga att jag varit eftersom utredningar av breda frågor, som sitter under kort tid och med vidöppna direktiv mest brukar landa i förslag om nya utredningar. Och det hade varit mycket problematiskt eftersom svensk filmpolitik behöver reformeras.

Det råder nämligen kris i filmsverige. Det handlar, enligt Svenska filminstitutet, om en ekonomisk kris som också lett till en kreativ kris. I vår har endast tre svenska spelfilmer premiär, jämfört med cirka 25 filmer ett normalt år. Sverige ligger också i den europeiska botten för andel visad inhemsk film. Ett annat sätt att beskriva svenskt films enorma utmaningar är att det gjordes 600 000 färre biobesök (-5,4 procent) 2024 än året dess för innan. Även när det gäller besökssiffror per capita har Sverige parkerat i botten jämfört med andra europeiska länder. Sverige har verkligen ett filmarv att vara stolt över och behöver kort och gott rycka upp sig för att inte förskingra sitt goda rykte. 

När utredningen presenterades visade det sig att de arbetat på i ett rasande tempo och inte alls hade nya utredningar som sitt huvudförslag.

När utredningen presenterades visade det sig att de arbetat på i ett rasande tempo och inte alls hade nya utredningar som sitt huvudförslag. I stället föreslås, bland annat, den i dag orättfärdigt höga biografmomsen på 25 procent återställas till den kulturmoms på 6 procent som gällde innan den förra reformeringen av filmpolitiken 2017. En filmfond föreslås inrättas som ska kunna skjuta till pengar till stora filmproduktioner, premiera att de hamnar i Sverige och stötta branschgemensamma initiativ.

Biograferna förväntas vara med och finansiera fonden genom att betala ”tillbaka” en del av momssänkningen till filminstitutet och får i gengäld inflytande över den. En annan viktig finansiär är strömningstjänsterna som med 1,5 procent av sin omsättning i Sverige eller genom att själv producera minst 10 procent svensk film eller drama, får bidra till filmfonden. Det kan vara värt att nämna att 16 europeiska länder har olika varianter på detta, de flesta med en mycket högre procentsats. En relativt enig bransch har gått ut och bejakat förslagen och sagt att detta vore steg i rätt riktning. Det finns fortfarande för lite pengar i systemet, det behövs undantag för de minsta biograferna, det behövs tvingande åtgärder för att få in strömningstjänsterna men… överlag vore det verkligen bra om utredningens förlag togs vidare. 

Hur kommer politiken att förvalta denna samstämmighet? Det är inte så vanligt att en utredning applåderas på det sättet vi såg förra tisdagen och det beror också på utredningens arbetssätt. De har tagit möte efter möte med snart sagt varje intressegrupp (filmbranschen är egentligen bara ett samlingsnamn och består de facto av många olika branscher) och trots att de bara fick ett års utredningstid publicerade de en halvtidsanalys som de skapade samling och dialog kring. Det inkluderande arbetssättet har inte bara skapat relevanta förslag utan har också diskat av en del av förankringsarbetet. Se där en metod som borde kunna inspirera andra! Jag hoppas innerligt att den klyfta som funnits mellan kulturministern och filmbranschen kan slutas genom ett gemensamt arbete framåt för en ny filmpolitik. För det krävs tempo i processen och ja… dialog och lyhördhet. 

Nina Andersson är vd på Folkets Hus och Parker