Anne-Marie Lindgren: Löftessvek underminerar förtroendet för demokratin

Regeringen är rejält i blåsväder efter sina brutna löften om såväl energistödet som bensinpriserna. Inte minst tycks det blåsa inom Moderaterna, där Skånedistriktet surnat till ordentligt på partiledningen.

Expressens ledarsida rycker ut till försvar för regeringen och till och med tackar för sveket – eftersom de nya lösningarna blivit bättre (fast mindre). Ledarsidan medger att löften ska hållas, men man måste ju faktiskt ta hänsyn till verkligheten också.

Jo. Vilket är detsamma som att partier inte ska utfärda vallöften utan att ha ett så säkert underlag för dem att de går att hålla. Något som också innebär att man ska ha en hållbar teknisk konstruktion för den tilltänkta reformen, och veta hur den ska finansieras. Det må vara en ursäkt för att bryta ett löfte att det var för illa underbyggt för att kunna förverkligas, men det är inget som helst försvar för att ett sådant löfte alls gavs.

Visst kan plötsliga, stora omvärldsförändringar förändra förutsättningarna på ett sätt som gör ett vallöfte ohållbart. Men det gäller inte i det här fallet. Den ”verklighet” som regeringsföreträdare – och Expressen – hänvisar till såg likadan ute före valet som efter den.

Det skiljer bara litet över 40 000 röster mellan de fyra regeringspartierna och de fyra utanför regeringen. Att löftena om energistöd och sänkta bensinpriser spelat roll för valutgången är tveklöst; kanske var de på marginalen det avgörande. Med andra ord, valet kan ha avgjorts av – för att nu uttrycka det snällt – illa underbyggda, icke hållbara löften.

Där, någonstans, börjar de riktigt obehagliga funderingarna infinna sig. Och får sällskap av en del andra, liknande, kring ett antal inslag i årets valrörelse. Som i grunden handlar om respekten för väljarna.

Ett riksdagsval handlar om inriktningen av den nationella politiken under de kommande fyra åren, vilka principer som ska styra den och vilken typ av lösningar som ska användas åtminstone i stora centrala frågor som skatter, sjukvård, försvar, socialförsäkringar, miljöpolitik, migration.

Det kan finnas stora skillnader mellan partierna både vad gäller underliggande samhällssyn och hanteringen av de enskilda sakfrågorna. Att det leder till kamp om väljarna, och kanske hårda tag partierna emellan hör till demokratins natur och ingenting att moralisera över.

Men väljarna har rätt att få hederligt presenterade alternativ som grund för sina val, och det förutsätter att de löften som påverkar väljarnas val likaså är hederligt gjorda, det vill säga möjliga att hålla. Brister det på den ena eller den andra eller båda punkterna, kan väljarnas luras att göra val de annars inte skulle ha gjort.

Lättvindiga löften med svag förankring i saklighet ger felaktiga föreställningar om hur lätt svåra problem ska kunna lösas.

Riksdagspolitiken tenderar i dag att drivas i sin egen speciella bubbla, där det interna maktspelet, blir det centrala, och där huvudsyftet är att göra mål på motståndarpartierna. Om det sker med hjälp av bra förslag eller med dåliga verkar spela mindre roll; borgerlighetens motförslag till den rödgröna regeringens budget var notoriskt slarviga och illa underbyggda (”servettskissen”), likaså flera punkter i januariavtalet (som ”reformen” av Arbetsförmedlingen).

För så där 12–15 år sedan var vi många politiska kommentatorer som tyckte oss märka att väljarna i ökande grad krävde ”kompetens” av sina partiföreträdare; i dag tycks utvecklingen tvärtom premiera slagord och ytlighet.

De hopslarvade löftena om energistöd och sänkta bensinskatter kan i det perspektivet sägas ingå i en politisk kultur som inte längre bygger på kunskap och rationalitet. Det är illa nog, men frågan behöver ställas om det inte kan vara värre än så. Nämligen att det på vissa håll tycks vara ointressant med vilka metoder man vinner, bara man just vinner.

Falska påståenden, som att Socialdemokraterna planerade att återinföra fastighetsskatten, avskaffa ränteavdragen och bussa barn till skolor föräldrarna absolut inte ville ha dem i hör dit. Den falska historieskrivningen om kärnkraftavvecklingen likaså, likaväl den falska bilden av att bara vi bygger några fler reaktorer så klarar vi klimatmålen utan att behöva ändra något alls i vårt sätt att leva. Och, som sagt, löftena om billigare el som man, enligt vissa uttalanden, visste inte skulle kunna hållas.

Falska påståenden, om nuet eller om det förflutna, ger fel bilder både av verkligheten och av de problem den ställer. Lättvindiga löften med svag förankring i saklighet ger felaktiga föreställningar om hur lätt svåra problem ska kunna lösas. Och nu börjar vi allt mer höra uttalanden från ledande SD-företrädare som sätter åsikter framför kunskaper om miljöproblemen – där de rena åsikterna sedan blir argumentet för att slippa ta i dem.

Så för allt det är betydelsefullt att vi granskar och utvecklar socialdemokratisk politik finns det en uppgift till, som börjar kännas demokratiskt viktig. Och det är att ha faktaunderlag och genomarbetade analyser som grund för våra konkreta förslag – och aldrig lova något utan att ordentligt kollat att det är genomförbart.