Nej Johan Forssell, det är inte ”en komplex fråga”
Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet
En statlig utredning föreslår i enlighet med direktiven från Tidöregeringen att permanenta uppehållstillstånd ska kunna göras om till tillfälliga.
Migrationsminister Johan Forsell säger till SVT att ”det är en komplex fråga”.
Nej, det är det inte. Det är en mycket enkel fråga att bara besvara med nej.
Det finns nämligen en grundläggande regel för en rättsstat, och det är förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Man får ändra villkoren för nya uppehållstillstånd, men inte tillämpa ändringen på redan givna; det är rättsvidrigt. Staten får ändra ett missgynnande beslut för den enskilde, men inte ett gynnande.
Rent praktiskt är det knappast bra integrationspolitik att skapa osäkerhet hos människor om framtiden, och om det alls är någon mening att satsa på att bli en del av det svenska samhället.
Politik handlar med nödvändighet om kompromisser. Men det finns vissa grundläggande principer en demokrati inte kan kompromissa med.
Det räcker egentligen som argument. Men rent praktiskt är det knappast bra integrationspolitik att skapa osäkerhet hos människor om framtiden, och om det alls är någon mening att satsa på att bli en del av det svenska samhället. Tidöregeringens integrationspolitik verkar huvudsakligen bestå av åtgärder för att skrämma invandrare till anpassning. I sin tur är det ett uttryck för SDs närmast sjukliga misstro mot invandring som något som skadar Sverige; övervakning, kontroll och särskilda, hårdare, regler för invandrares krävs för att stoppa det.
Den hållningen finns det också skäl att varna för.
Den syns också i den nyss överlämnade utredningen om skärpta regler för anhöriginvandring. Den är likaså ett beställningsarbete från regeringen; direktiven slår fast vad utredningen ska föreslå.
När det gäller familjeåterförening finns emellertid internationella konventioner och utslag i Europadomstolen att följa. Det gör att utredningen visserligen lägger fram förslag enligt direktivens krav, men samtidigt föreslår ett antal undantag. Som antingen specificerade eller formulerade som rätt för Migrationsverket att göra undantag, om omständigheterna motiverar det.
Redan det är skäl att dra öronen åt sig. Om en tilltänkt lag kräver ett stort antal undantag, plus rätt för en myndighet att göra egna undantag, är lagen högst sannolikt feltänkt.
Utredningen föreslår en väntetid på två år, räknat från den dag den sökande själv fick uppehållstillstånd, innan ansökan om familjeåterförening kan göras. För att ansökan ska beviljas krävs att den sökande har bostad och kan försörja sig och familjen.
Flyktingar – som juridiskt sett betyder personer med uppehållstillstånd enligt FN-konventionen – är undantagna från kraven, eftersom de för den gruppen strider mot internationell lag. Kraven gäller alltså arbetskraftsinvandrare och ”alternativt skyddsbehövande”, i praktiken krigsflyktingar; de omfattas inte av FN-konventionen.
Om en tilltänkt lag kräver ett stort antal undantag, plus rätt för en myndighet att göra egna undantag, är lagen högst sannolikt feltänkt.
Men med de inkomstkrav som regeringen ställt upp för arbetskraftsinvandrare fyller de väl redan försörjningskravet? Varför då en väntetid på två år? Varför över huvud taget kräva väntetid och skapar förhoppningar om att sedan får familjen komma, när det kan ta bra mycket längre än så?
Eftersom det är försörjningskravet som avgör…
Utredningen skriver att med två års väntetid kommer den sökande, ”anknytningspersonen”, att vara mer integrerad och kan bättre hjälpa familjen att bli det. Det låter som ett argument som konstruerats i känslan att något argument för förslaget borde man ju ändå ha.
Men om nu anknytningspersonen under väntetiden hinner bli mer integrerad, skjuts ju familjemedlemmarnas integration upp. Särskilt för barn kan det ge problem eftersom de kommer in senare i den svenska skolan. Det betyder risk för svaga resultat, med effekter för hela deras framtid. Och för ökade kostnader för samhället.
Bakom direktiven mer än anar man SDs misstanke att asylsökanden egentligen inte har några skäl att fly hemlandet utan kommer hit för att leva på bidrag. Förhoppningen är att hårdare press på dem som fått sitt uppehållstillstånd ska verka avskräckande och få ner antalet asylsökande.
Men uppehållstillstånd grundat på skyddsbehov får man ju bara om Migrationsverket bedömt att det finns skäl för det! Varför då göra livet svårare för dem som passerat granskningen, och varför tvinga familjemedlemmar att leva med de risker för förföljelse eller våld som enligt myndighetens granskning bevisligen finns?
Direkt upprörande är förslaget att tillstånd ska kunna dras in, om försörjningsförmågan blir otillräcklig. Sjukdom och arbetslöshet är inte något man väljer. En civiliserad stat straffar inte folk för något som de själva inte rår över.
Och för att ta ett nyttoargument: Sverige behöver arbetskraftsinvandring. Då konkurrerar vi med andra europeiska länder som också gör det. Med de inkomstkrav regeringen bestämt handlar det om folk med god utbildning. Som kan välja mellan jobb i många olika länder
Är det då så välbetänkt att avskräcka från att välja Sverige genom att göra det svårt att få ta hit familjen och att hota med att om olyckan är framme får de vackert ge sig iväg igen?
