Lars Engqvist: Oppositionens destruktiva frestelse
Till vår idealbild av den politiska demokratin hör att relationen mellan de styrande och oppositionen ska vara både konfliktfylld och konstruktiv. Konfliktfylld genom att oppositionen kritiskt ska granska varje förslag till beslut och föra fram sina åsikter i öppen debatt. Och konstruktiv genom att oppositionen ska redovisa tydliga alternativ.
Om denna principiella hållning är de politiska partierna sannolikt överens. Men varje opposition frestas ändå att pröva mera destruktiva vägar för att antingen misskreditera motståndarpartiet eller försvåra politiska beslut.
Riksdagsledamöternas möjlighet att anmäla statsråd till konstitutionsutskottet innehåller en sådan destruktiv frestelse.
Under de senaste mandatperioderna har antalet anmälningar till KU ökat kraftigt. Men anmälningarna har i allt mindre utsträckning med KU:s roll som maktgranskande institution att göra. De används i stället för att lyfta den egna politiska agendan och, möjligen, stärka den egna positionen. På så sätt förvandlas KU till en arena för allmänpolitisk debatt.
På det kommunala planet finns en motsvarighet till KU-anmälningar. Det är det som en gång kallades kommunalbesvär, men som i den nya kommunallagen kallas laglighetsprövning.
Laglighetsprövningen gäller allmänna beslut som rör alla kommunens eller landstingskommunens medlemmar. Den ska inte blandas samman med förvaltningsbesvär, som också avgörs av förvaltningsrätten, men som berör kommunala myndighetsbeslut gentemot enskilda personer.
Laglighetsprövningen handlar alltså om huruvida kommunen har fattat beslut på rätt sätt och i enlighet med gällande lagstiftning. Varje medlem i en kommun kan överklaga kommunens beslut. Om domstolen bifaller överklagandet ogiltigförklaras beslutet.
Antal överklaganden till förvaltningsrätterna har ökat dramatiskt under de senaste åren. Det har skett nästan en fördubbling på fyra år, från 1 810 mål år 2015 till 3 371 förra året.
Det skulle ju kunna vara ett tecken på att kommunerna allt oftare fattar beslut i strid mot någon lag eller författning. Men så är det inte. Nästan hela ökningen består av överklaganden som inte bifallits av förvaltningsrätten.
Sannolikt har många av anmälarna inte heller räknat med något bifall. Det viktiga har i stället varit att genom överklagandet manifestera motstånd och misskreditera de styrande
I den kommun jag känner bäst, Uppvidinge i Kronobergs län, använder sig oppositionen målmedvetet av rätten att överklaga. Den hävdar regelmässigt att viktiga frågor är bristfälligt utredda eller formellt felaktiga och slipper på det sättet redovisa sina alternativ. När ärendena efter, numera sedvanlig, minoritetsåterremiss slutbehandlats i fullmäktige, skickar oppositionen dem till förvaltningsrätten. Sedan 2018 har elva kommunala beslut överklagats.
Kanske ser vi en djupare förändring av relationen mellan oppositionen och de styrande. Idealbilden av den konfliktfyllda och konstruktiva relationen faller när oppositionspolitiker inte orkar stå emot den destruktiva frestelsen.
Lars Engqvist är tidigare chefredaktör, socialminister och landshövding