Kultur som vill förstå och förena – inte exkludera

Det är om min reportageresa till Dublin jag vill berätta. Jag var på jakt efter den radikala irländska kulturen, och fann ett land som efter sekler av förtryck fortsätter att gräva i sin egen historia.

Det iriska språket har en renässans – An Cailín Ciúin (”Den tysta flickan”) blev den första Oscarsnominerade filmen på iriska. Musikscenen sjuder av band som länkar folkmusiken till vår samtid, och vissa – som Kneecap – sjunger på iriska. Bokdiskarna domineras av kvinnliga författare; en litterär våg med Sally Rooney på dess topp. 

Samtidigt fortgår formationen av en egen europeisk identitet, där Brexit ger skadeglada möjligheter. Allt sker med önationens blick mot omvärlden: solidariteten med Palestina syns överallt och kombineras ofta med aktivism mot högerextremism. När ett migrantboende attackerades häromåret ledde The Mary Wallopers – kända för sitt stöd till Palestina – talkörerna i den antifascistiska protesten. 

Jag träffade musikern Billy, som spelade Thousands are sailing och påminde om att irländarna själva alltid har emigrerat, långt innan Irland blev ett invandrarland. Skådespelaren Amy-Joyce berättade hur Brexit gör att EU-samproduktioner oftare hamnar på Irland, och att hon skriver ett långfilmsmanus på iriska, förstås. På Project Arts Centre hörde jag om arbetet med hbtqi+-rörelsen, stödet till artister med funktionsnedsättning – delvis tack vare EU-medel – och projektet med svarta irländska artister. 

Det var samtal om kultur som vill förstå och förena, inte exkludera genom att lista vad som är ”irländskt”.

Clare, politisk strateg till vänster, sa att irländarna ”röstar med handen på plånboken i parlamentsvalet och med handen på hjärtat i det mer symboliska presidentvalet”, som när de nyligen valde den oberoende socialisten Catherine Connolly till president.

Vi talade om behovet av en offensiv politik som med självförtroende förespråkar de jämlikhetsreformer som skulle utmana de borgerliga partier som styr våra respektive parlament.

På Irlands näst största fackförbund träffade jag Kevin. Vi pratade om kriget i Ukraina, Gaza, klimatförändringar, framtidens arbetsmarknad, högerextremism, kostnadskrisen och bostadsbristen – och om integration.

Vi nämnde aldrig ordet ”skuld”. Kevin konstaterade att Irland är beroende av dem som invandrat och tar alla slags arbeten. Och att varje människa har ett alldeles eget människovärde, oavsett om hon råkar fylla ett behov på arbetsmarknaden. 

i mästerverket One så sjunger inte irländaren Bono ”we get to carry each other” (vi får bära varandra). Han sjunger ”we got to carry each other” (vi måste bära varandra). 

Jag kom hem till ett Sverige där diskussionen handlar om tonårsutvisningar och Elisabeth Svantessons plötsliga insikt om att alla pengar tydligen är slut. Kontrasten mellan samtalen och erfarenheterna från besöket på Irland är påtaglig. Nog måste det finnas ett annat sätt att prata om politik, även här? En debatt där hoppet och människovärdet har en given plats, även när frågorna kräver komplexa politiska lösningar.

Jag tror att vi socialdemokrater måste verka med både mod och ömhet, för vi är en rörelse med en själ som förstår att i mästerverket One så sjunger inte irländaren Bono ”we get to carry each other” (vi får bära varandra). Han sjunger ”we got to carry each other” (vi måste bära varandra). 

Solidariteten är inte ett val. Den är ett måste, något som svensk socialdemokrati ofta är världsbäst på att realisera i den byngliga, praktiska verkligheten. Låt oss sjunga om det. 

Eric Sundström är chefredaktör för ABF:s kulturmagasin Fönstret