Annons:
Annons:

Karin Sundin: Det finns utrymme för självrannsakan –har jag varit snäll i år?

Det lackar mot jul. Mina barn har skrivit sina önskelistor. Kortare listor än förr, de börjar bli stora och önskningarna är mer jordnära. Sedan frågar de mig vad jag önskar mig i julklapp:

”Och säg inte ’snälla barn’ en gång till. Säg något annat i år!”

Jag säger inte snälla barn, för det har jag ju redan. Jag har faktiskt de snällaste barnen i världen. Och det är inte fler snälla barn som behövs. Det är fler snälla vuxna som behövs i världen. 

Man behöver inte leta länge för att hitta exempel på vuxna som är motsatsen till snälla mot varandra. Det räcker med att slå upp debattsidan i vilken dagstidning som helst, eller göra ett litet svep i sociala medier. 

En del elakheter är offentligt vädrad avundsjuka eller missunnsamhet från dem som inte fått som de själva velat. En del förtäcks som komedi eller skämt, men sker på någon annans bekostnad. Andra elakheter följer i spåren av det politiska spelet, som en del av att peka ut sina motståndare.

I regel är det någon annan som är elak. Aldrig jag. Inte du heller. Utan dom andra. Men om vuxna skulle få samma raka fråga som ställs till barn inför jultomtens besök skulle det sannolikt finnas stort utrymme för självrannsakan hos oss alla. Har jag verkligen varit snäll? Hela året? Förtjänar jag ett besök från tomten?

Nyligen gick en god vän bort. Det var väntat, med det gick väldigt fort på slutet. Alla ord som borde ha blivit sagda hanns inte riktigt med. Jag önskar att jag hade sagt mer. Om vad hon betydde för mig, om vilken skillnad hon gjorde för mig och många och världen. 

Dödsfall ger anledning till reflektion. Hon som gick var en verkligt snäll människa, i bemärkelsen att hon var generös med sig själv, generös i sin uppmärksamhet mot andra och generös med komplimanger till andra. Hon sökte tillfället då hon kunde säga: ”Det där, det tyckte jag var väldigt intressant!” Och hon skickade små meddelanden via sociala medier och SMS: ”Det gjorde du bra!” 

Om jag får önska mig någonting i julklapp så är det att bli mer som hon. Att bli bättre på att se och lyssna till andra, att göra välvilliga tolkningar av vad de andra säger och berätta när jag tycker något de gör är bra. 

Borde inte det vara årets julklapp för alla?

Nu tror jag förstås inte på jultomten. Så årets julklapp måste jag leverera åt mig själv.  

Men jag ska önska mig att mina barn fortsätter berätta vad de tycker jag gör som är bra och vad som inte är så bra. Och jag ska lyssna bättre. 

Jag ska också fortsätta prata med dem om att de ska vara snälla. Inte för att de är barn utan för att de är människor på väg att bli vuxna. 

Karin Sundin är regionråd i Region Örebro län