Johan Sjölander: Vi behöver en global demokratirörelse
Ett internationellt engagemang måste bäras av dels en moralisk känsla för vad som är rätt, dels en insikt om hur allt hänger samman och hur det påverkar oss.
Jag var för ung för att åka ner till Berlin och fira men jag minns ändå bilderna. Av muren som revs. Leninstatyerna som vältes. De kommunistiska diktaturerna föll, det kalla kriget var över och en skön ny värld låg framför oss. Där i skiftet mellan 80- och 90-tal såg det ut som att demokratin hade vunnit.
Nu är det 2022 och demokratin mår sämre än på länge. Sedan 2005 har 30 år av demokratiska framsteg rullats tillbaka. Bara under förra året såg vi ett sorts mörkt årsbästa i militärkupper. Även inom länder som på ytan behåller ett demokratiskt statsskick pressas faktiska rättigheter tillbaka.
Vi kan se det inom EU, i länder som Ungern och Polen, och statsvetarna är ärligt bekymrade över det demokratiska tillståndet i supermakten USA. För att inte tala om hur det är i jätteländer som Kina. I dag bor 70 procent av världens befolkning i diktaturer. För tio år sedan var det 49 procent.
Arbetarrörelsen har en tradition av internationellt arbete. Vi kunde se det på Brantings engagemang i Nationernas förbund (dagens FN), i hela Olof Palmes gärning och inte minst hans kamp för gemensam säkerhet och kärnvapennedrustning. Eller när Stefan Löfven tog initiativ till The Global Deal och en världsordning som satte även löntagarnas intressen vid det globala sammanträdesbordet.
Hur värnas det engagemanget? I en rapport som jag och Lisa Weegar precis skrivit tillsammans med LO och Olof Palmes Internationella Center försöker vi svara på frågan varför man ska bry sig. Det kan tyckas som en överflödig fråga. Jag menar att den inte är det.
Det internationella engagemanget är ingen självklarhet. Vi har alla mängder av problem i vår egen näraliggande vardag. När tiderna blir hårda blir det än tydligare. Det är inte fel eller själviskt att bry sig om dem. Det är mänskligt. Vår utgångspunkt är därför att ett internationellt engagemang måste bäras av två saker. Dels en moralisk känsla för vad som är rätt. Dels en insikt om hur allt hänger samman och hur det påverkar oss.
Ett sådant exempel är freden. Putins vidriga anfallskrig mot Ukraina går inte att förstå utan att ta med den autoritära utveckligen i Ryssland. Ett annat är klimatfrågan. Visst kan man känna frustration över att även världens demokratier går för långsamt fram i den nödvändiga omställningen. Men i vår rapport pekar vi på forskning som tydligt visar att alternativet är sämre.
Och ett tredje är våra egna löner och arbetsvillkor. Det är ingen slump att fria fackföreningar ofta ligger direkt i skottgluggen för världens auktoritära krafter. Frågan vi måste ställa oss är den krassa: kan vi i längden konkurrera med ekonomier där löneanspråk slås ner med batong? Där fackföreningsaktivister riskerar sina liv?
Så när vi motiverar exempelvis satsningar på demokratibistånd som stöttar de som kämpar i andra länder gör vi det alltså både för att det är rätt och för att det är en investering i vår egen framtid. För att minska risken för krig, för klimatkatastrof, för att värna löner och arbetsvillkor. Saker som kommer påverka oss oavsett vi vill det eller inte.
När Berlinmuren föll lyste det som av hopp genom hålen som slogs upp. Nu är kriget tillbaka.
Det är djupare än att bara handla om indirekta effekter. Via sociala medier sprids falska nyheter, motsättningar odlas och demokratiska institutioner som den fria pressen undermineras. Auktoritära stater och krafter agerar ogenerat över nationsgränserna. Högerpopulismen finns och gror även här hemma i Sverige. Vi är inte vaccinerade.
Det internationella engagemanget kryper helt enkelt in under huden. De belarusiska fackföreningskämpar som riskerar allt för att protestera mot kriget i Ukraina gör det för allas skull. De högerpopulister, oligarker och elitgrupper som underminerar demokratin och slår split mellan människor är också våra motståndare. De sprider sina ”fake news” på våra sociala medier. När Berlinmuren föll lyste det som av hopp genom hålen som slogs upp. Nu är kriget tillbaka. Den ryska imperialismen mördar igen. Och det är bara en del av bilden.
Mycket internationellt engagemang har burits av att det gått att placera in i en större berättelse. Vietnam handlade om den enskilda statens rätt att hävda sig mot den imperialistiska supermakten. Sydafrika handlade om ett rasistiskt apartheidsystem som skilde oss åt beroende på hudfärg. Dagens internationella drama handlar om demokrati, och om jämlikhet. Om polarisering, hatretorik, försvaret av yttrandefrihet, organisationsrätten, någon typ av anständighet. Om vi ska ha en värld som håller samman, eller en som slits itu av högerpopulism, den starkes rätt och våld.
Socialdemokratin ska nu anta ett nytt internationellt program. Det är en möjlighet att fånga upp en ny våg av internationellt engangemang, en ny demokratirörelse. Det finns all anledning att bry sig. I kampen för demokrati kan vi aldrig vara neutrala.
Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden
